Det är inte synd om Littorin, Thomas Mattson

Jag har följt Littorinaffären från Almedalen från och med dag ett. Det diskuterades mycket vad som var så stort att man krossade Maud Olofssons uppmärksamhet på hennes dag. Nu vet vi, och för mig är det egalt vilket.

Littorin-affären, vilken jag bloggat om på AB-bloggen, framstår som en snarlik affär 1977 – Geieraffären – fast det var lite grövre, barnen var minderåriga etcetera. Den gången försvarade Palme etablissemanget och sina politikerkolleger och därmed ifrågasatte han också två minderåriga placerade barns berättelser.

Affären fick Expressens granne, DN, att be om ursäkt och knuffa undan en duktig journalist för att man valde Lennart Geijer, Palmes, Fälldins med fleras version framför sanningen. Att tidningar idag hakar på drevet mot Littorin är inte för att man tror på anklagelserna, utan för att faran är över. Aftonbladet skulle få bära hundhuvudet och alla andra skulle kunna säga "det var inte vårt fel".

Thomas Mattson skriver i Expressen: Alla är tyvärr förlorare i Littorin-affären. Det finns bara förlorare ja, men tjejen, eller kvinnan – Anna – som berättar misstros av dig och andra journalister eftersom hon inte skulle ha något egentligt skäl till att gå ut med historien.

Att inte bli trodd har lett till beklagliga händelser i vårt land; vanvård, ungdomars utsatthet, övergrepp och nu en före detta prostituerad vars historia förses med frågetecken i slutet. Hon säger det handlar inte om personen Littorin, utan män med makt och inflytande som kan sätta sig över lagen och i position av sitt ämbete göra andra till lögnare, ingen hade trott på Göran Lindbergs dubbelliv om inte tillräckligt många hade vågat kliva fram i ljuset, tro mig. Inga andra poliser fälls för brott vare sig av den här karaktären eller för övergrepp på människor i häktesceller, på gator och torg.

Littorin är ingen förlorare, hans barn och före detta fru är det. Hon har i media fått framstå som en bitchig och vulgär kvinna som Littorin utan problem kunnat hävda umgås med kriminella. Det är skillnad på vem som förföljs och för vad!

I dag sitter två vuxna kvinnor, en gång bara 13 år, fortfarande utan ursäkt eller upprättelse från samhället. Två flickor som bara berättade hur de legat med politiker i Sveriges regering och riksdag. Fallet begravdes, Palme lade locket på.

Reinfeldt kryper bakom sin stadsmannamässiga attityd, Thomas Mattson och hans tidningskolleger mäter hans popularitet. Trovärdig, godsint eller vad... Mona, fy och usch... drevet går. Faktum är att Reinfeldt i Littorin-affären gör som han alltid gjort: kryper bakom skyddet av att vara statsman och inte partiledare. Han behöver inte ansvara för Maud Olofsson, Björklund eller andra, inte kommentera grodorna från medregerande, de är inte hans partimedlemmar utan hans hantlangare och dem kan man offra vid behov genom att tiga och låta omvärlden hålla i avrättningen.

Som bloggare och före detta journalist har jag lågt förtroende för media generellt. Saklighet, värdighet, trovärdighet och allvar, seriositet och verklighet försvinner allt mer. Som en ur vanvårdsgruppen som 40 år senare berättat min historia tillsammans med andra, arbetar jag för att människor skall bli betrodda och beaktade när de berättar sanningen. De har inget att vinna men allt att förlora. Vad jag menar är att barn måste bli betrodda, prostituerade eller före detta prostituerade måste också bli det. Det är Makten som måste ifrågasättas tillsammans med myndigheter och övriga etablissemanget.

Så, Thomas Mattson har rätt, det finns bara förlorare. För också det här kommer att rinna ut i sanden, Reinfeldt kommer åter om några veckor att ses som en sann ledare och väljarna glömmer fort.

Av Anne Skåner 11 jul 2010 13:17