Så minskas brottsligheten utan hårdare straff

Jag har med anledning av att jag så uttalat vänder mig mot kraven på hårdare tag och längre straff fått frågor om vad jag själv anser bör göras och om jag tycker att straffen ska kortas och fångarna släppas fria, etcetera. Frågorna är lite olika formulerade och berör på olika sätt olika områden.

De som har lämnat mailadresser som är korrekta i kommentarsforumet har fått personliga svar på sina frågor och här tänkte jag redovisa mer generellt vad jag menar är brottslighetens bakgrund och vad man, enligt min uppfattning, kan göra för att minska den.

En av de frågor jag fått inleddes med orden; "Nu har det ju prövats en längre tid med straffrabatt och löjligt korta fängelsestraff i de flesta fall!" och avslutades just med frågan om vad jag själv tycker. Det som diskuterades initialt var min beräkning av kostnaderna för SD:s politik på området. Diskussionen ägde rum i ">kommentarsforumet på Norrköpings Tidning och frågan ställdes av signaturen O:J 2010-06-10 08:56:23.

Detta får bli mitt svar.

För det första så tycker jag inte att det stämmer att straffrabatt och löjligt korta fängelsestraff praktiseras, utom möjligen när det kommer till sexualbrott och viss ekonomisk brottslighet.

Vad gäller sexualbrotten så har jag uppfattningen att det handlar om sjuka människor och att sexualbrottslingar generellt borde dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Vad sedan gäller strafftider så sägs det ofta att vi i Sverige skulle ha så extremt korta straff jämfört med andra länder men undersöker man förhållandena så finner man att det inte stämmer.

Riksåklagaren, Anders Perklev, undersökte detta i samband med att strafftidsnivåutredningen kom med sitt förslag till skärpta straff för vissa brott i november/december -08 och han sammanfattade utredningens resultat så här:

- Den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott tycks inte bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,
- det finns inte något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,
- en höjd straffnivå kan inte förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige och
- övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder tycks i stort sett inte ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Det är vad riksåklagaren kommit fram till och det skjuter i stort sett hål på varje påstående i motsatt riktning. Faktum är vidare att vi nu under en lång följd av år har skärpt straffen. Jag valde själv att i ">en artikel jag tidigare länkat till i kommentarsforumet här på Sourze undersöka hur dessa skärpningar påverkat narkotikabrottsligheten och tillgången på narkotika under en 25-årsperiod. Svaret blev: inte alls. Vi har aldrig haft lägre priser och större utbud än nu. Kom då också ihåg att vad gäller just narkotikabrott så hamnar domarna i de allra flesta fall i toppen av straffskalan.

Vad ska man då göra åt den brottslighet som inte alls ökat så dramatiskt som SD vill påskina, men som ju ändå finns där?

Till att börja med så måste man diskutera olika brott utifrån deras egna förutsättningar. Det ligger nämligen självklart helt olika drivkrafter bakom till exempel mord i hemmet och egendomsbrott.

Om vi börjar med att titta på vilka det är som ligger bakom kriminaliteten så kan jag elakt nog tala om att det är en stor del av alla tidningsläsare. Hur kan jag påstå något sådant? Majoriteten är väl helt vanliga hederliga svenskar? Ja just det. Så är det naturligtvis.

Vanligt hederligt folk utgör en stor del av den marknad som brottsligheten till stor del både lever av och betjänar. Varenda läsare som någon gång har köpt smuggelcigaretter, hembränt, smuggelsprit, narkotika, mediciner, sex, varit på svartklubb, köpt svarta tjänster, köpt stöldgods som till exempel den där skitbilliga telefonen på annons och så vidare, utgör smörjmedlet i det kriminella maskineriet.

Brottsligheten är oerhört marknadsinriktad och grundas på elementära förutsättningar om utbud och efterfrågan. Så länge det finns en marknad så kommer brottsligheten att finnas. Har man inte detta klart för sig så har man heller ingen riktig grund att diskutera dessa frågor utifrån. Så det absolut första vi kan göra för att dramatiskt minska brottsligheten är att helt enkelt rannsaka oss själva.

Ett annat steg vore att införa en narkotikapolitik som motsvarar den i Portugal. Där legaliserades år 2001 allt innehav för eget bruk, oavsett narkotikasort. Resultatet förvånade till och med de största optimisterna. En direkt följd av detta skulle bli att massor av fängelseplatser skulle bli lediga. Vad gäller narkotikabrottslingar så finns ytterligare en faktor som har stor betydelse – mer än 60 procent av de som sitter i fängelse och som har missbruksproblem har även någon form av neuropsykiatrisk störning av typen ADHD eller liknande.

En sak kan jag säga med absolut 100 procents säkerhet och det är att inget straff i världen botar ADHD. Här kan naturligtvis en rejäl resursförstärkning till barnomsorg och skola utgöra en preventiv åtgärd som i förlängningen också kan ge oss en väsentligt minskad brottslighet.

Vi har en ytterligare mycket stor bov i dessa sammanhang och det är den som är anstiftare till uppåt 70 procent av våldsbrotten, till massor av trafikbrott och även till många, många mänskliga tragedier.

Av någon anledning så nämns knappast alkoholens roll och betydelse för brottsstatistiken av de som debatterar frågan. En debatt blir meningslös om man inte tar upp en av de främsta orsakerna till varför debatten ens behövs. Vad gäller alkoholen finns inget som helst tvivel kring sambandet mellan den och brottsligheten. Ökad konsumtion fler brott. Minskad konsumtion färre brott.

Vill vi minska brottsligheten så måste alkoholkonsumtionen minskas. Många menar att människor alltid har och alltid kommer att vilja berusa sig på det ena eller andra. Kan vi acceptera detta så kan jag personligen, med mitt liv som insats, garantera att om vi legaliserar cannabis så kommer det att leda till ett minskat antal våldsbrott.

En annan viktig faktor är hur kriminalvården lyckas med ett av de huvuduppdrag man har, att minska risken för och återfallen i brott. För tips och tankar kring detta rekommenderar jag ett studiebesök i Norge där man har en återfallsprocent som är hälften av vad den är i Sverige. Läs mer här och ">här.

Nu till något som kommer att göra SD:s sympatisörer glada: Vi måste se till att vår integrationspolitik lyckas bättre. Jag har aldrig nekat till att vi skulle ha problem med integration, men det problemet är i detta sammanhang, liksom i andra, endast en av många delar. Inte som SD hävdar, den allenarådande huvudorsaken till brottsligheten, vilket jag just har bevisat genom att peka på många andra mycket viktiga orsaker till brottsligheten.

Det finns typer av brott som jag ännu inte kommit in på men som jag får spara till nästa tillfälle. Mycket kort bara två områden till: Sexualbrott har jag tidigare sagt att jag anser vara uttryck för psykisk sjukdom och alltså ska behandlas så. Vad gäller mord så sker runt 70 procent av dessa i hemmet och här kan alkoholen också vara en del av förklaringen.

Det är, enligt min uppfattning, fullständigt meningslöst att diskutera påföljdsfrågor om vi inte från start kan enas om två saker.

1. Bakgrund och orsaker till varför viss brottslighet finns.
2. Vad som ska vara påföljdens syfte.

Om det enbart ska handla om straff så är det ju enkelt, men har man tankar därutöver som handlar om vilken människa som ska komma ut från anstalten och kanske bli din granne, så ska vi nog nyansera många av de förslag och åsikter som dyker upp i debatten.

Ett sätt att skaffa sig en mer nyanserad bild är att skaffa sig kunskap. Om vi agerar utifrån kunskap och evidensbaserad forskning så ökar vi våra möjligheter att fatta beslut som är riktiga.

De som ropar på längre straff och hårdare tag har hämndtanken som huvudmotiv och bortser helt eller delvis från tanken på vård och återanpassning i syfte att förhindra återfall. Detta är enligt min uppfattning oerhört kortsynt. Det kan möjligen bero på att brösttonerna hörs som allra ljudligast när det handlar om massmedialt uppmärksammade grova brott och känslor får styra.

Varje realistisk politik måste gå ut på att forma en straffande modell som innebär att den som straffas inte ska straffas för resten av livet utan ska kunna återkomma och ta en plats i samhället igen. Släpper vi den grundtanken för att övergå till längre straff med mindre innehåll i rehabiliterande riktning så förutspår jag att antalet brott och antalet kriminella kommer att öka närmast explosionsartat.

En saklig och faktaunderbyggd diskussion i ämnet ökar kunskapsnivån och därigenom minskar benägenheten att tro att hårdare straff är lösningen på kriminalitet. Det styrks av den forskning som finns och som kan sammanfattas i dessa fyra punkter.

1. Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.
2. När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.
3. Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.
4. Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Problemet med bland annat SD:s argumentation är att den betjänar en opinion som kanske är stark, men som inte förmår förklara hur statens viktigaste uppgift i sammanhanget bättre uppfylls genom hårdare straff, nämligen förebyggandet av brottsligheten. Argumentationen framstår därför inte som genomtänkt.

Slutligen är våra resurser begränsade och de skall räcka inte bara till fängelser utan också till poliser, domstolar, försvar, utbildning, omsorg, socialbidrag med mycket annat.

De som vill ha hårdare straff måste åtminstone försöka motivera varför vi skall lägga våra resurser på en form av "signal från samhället" som inte tycks tjäna något annat syfte än att tysta en del av befolkningen som kräver hårdare straff.

Av Michael Gajditza 14 jun 2010 12:13