Varför kan vi inte fira döden?

Jag har just sett ett avsnitt av kulturprogrammet Kobra, "Döden till salu". En konstnär vid namn Gregor Schneider, kallad "konstens underbarn" har gjort "ett rum att dö i" som ett konstverk.

Döendet är en konst, säger Schneider. En konst som uppfyller våra drömmar. Konstnären säger vidare att "döden kan vara vacker" och att de flesta är rädda för att dö bortglömda. Han har upprättat "ett rum att dö i" i Tasmanien. Dödsögonblicket ska kommersialiseras.

Hur konstig är inte vår kultur när det kommer till döden? Borde vi inte redan ha lärt oss ett förfarande, som vi känner oss trygga med, när det gäller döden? Man sa i Kobra, att det inte är något fel att uppmärksamma och framhålla den döende som en viktig person.

När jag var i Indien såg jag många begravningståg. Man kom med en bår, som bars över huvudena av flera män genom staden. Begravningsföljet spelade och sjöng. Man gick till stranden, där man gjort ett bål, som man lade den döde på. Därefter tände man bålet och de anhöriga satt runt omkring och väntade tills bålet brunnit ut. De drack te, samtalade och funderade. Förmodligen på den döde. Inte hade de någon glättad, rosa kista med liket i. Nej, man såg den dödes profil, uppburen över folkhopen, när tåget skramlande skred gatan fram. Det var så fint, men ändå så enkelt.

Jag har alltid frågat mig varför vi inte får se de döda i kyrkan, innan vi begraver dem. Det är ju verkligheten som för oss närmare våra känslor. Det borde vara en lång, nedärvd tradition, att ha fester, fina kläder, färger och musik för den döde, inte dessa stela tillställningar, som många drar sig för att gå på. Vi har inte insett, att döden är en del av livet. Födelsen och döden hör ihop. Man kan se på båda med glädje.

När min farbror dog förra året, satt jag vid sjukbädden till dess att han drog sin sista suck. Det var en påfrestning, inte för att jag tyckte det var otäckt, men för att det var så tråkigt! Därför satt jag ihop ett scenario, som jag skulle gillat, runt min farbrors död. I mitt stilla sinne alltså. Jag såg bakom sänggaveln, en hop av människor som sjöng i ljusa, långa dräkter. De gungade i takt med blåsare, som stod vid dödsbädden och blåste i sina horn. Min farbror låg där i mitten i sin ljusa dräkt. Det var glädje och en härlig, varm stämning, för att hjälpa farbrodern över på andra sidan! Det var sång, det var musik, det var hopp! Det var vad jag satt och drömde mig in i när min farbror dog, ett annat förfarande för den döende. Men det var förstås bara i min fantasi.

Död och konst kanske går hand i hand, även om jag tycker att det är otroligt naivt av oss, att vi inte vet hur vi ska skapa gångbara och trovärdiga ritualer när döden gör sitt intåg. Det var i alla fall vad jag tänkte, när jag såg kulturprogrammet Kobra. Där frågade man sig "Kan man ha den sista festen?" Självklart säger jag! Bara man är sanningsenlig, ärlig, uppriktig och önskar den döende en lättare bortgång med sång, musik och glädje.

Sörja kan man göra senare.

Av Pia Isaksson 18 maj 2010 11:36