Arbetarrörelsens fall var oundvikligt

Jag har i tidigare artiklar riktat udden mot marknadsliberalismen, som med sitt obegränsade ägande skulle kunna ses som en återfödelse av ett närmast feodalt samhälle. Men i den här artikeln tänkte jag rikta udden åt andra hållet, det välfärdssamhälle som vi fått lära oss är marknadsliberalismens motpol, men som vid en närmare betraktelse är dess lakej i det politiska etablissemangets kamp för att minska människors frihet.

Dagens arbetarrörelse föddes som en reaktion på arbetarnas hårda situation i den tidiga industrialismen. Människor hade under den här perioden nyligen flyttat in till snabbt växande städer och industriorter och levde under ibland väldigt svåra förhållanden. Det var här naturligt med en rörelse som värnade om arbetarens villkor. Det föreföll också naturligt att det var själva arbetet som kom i fokus, mycket på grund av att de tidiga fackföreningarnas viktigaste vapen i kampen för sin rättvisa var just möjligheten till strejk och arbetsvägran. För detta var nämligen en period, då de primitiva industrierna ännu hade ett stort behov av arbetskraft.

Det är således föga förvånande att fokuseringen på arbetet kom att prägla den tidens syn på rättvisa. Det var genom arbetet som arbetarrörelsen hämtade sin legitimitet och kunde påvisa rörelsens samhällsnytta. Det var genom arbetet som enskilda individer fick tillgång till social rättvisa i form av socialförsäkringar, och det var genom skatt på arbete som välfärden till sist skulle komma att finansieras. Men även om ingen kan förneka att denna folkrörelse fått oerhört stor betydelse för vår tid, och haft en till stora delar positiv inverkan på hur vårt samhälle ser ut idag, så kan det finns skäl att tro att tiden sprungit ikapp denna en gång så vitala folkrörelse. Inte bara på grund av att det inte längre finns så många som betraktar sig som arbetare, men också på grund av ett system för rättvisa som bygger på arbete tycks få allt mer problem att passa in i en tid där maskiner och automation alltjämt minskar behovet av mänsklig arbetskraft.

Välfärdsstaten å andra sidan bygger på tanken om solidaritet, det vill säga att samhället tar hand om de människor som av någon anledning inte hade möjlighet att arbeta åt sig själva. Men även om man kan tycka att solidariteten ger uttryck för en av mänsklighetens bättre sidor, och att solidariteten ger alla människor i samhället en grundtrygghet, så finns det en baksida av detta som man inte får glömma bort. För inbyggt i själva solidaritetsbegreppet finns en tanke om en givare och en tagare, och därmed finns det även inbyggt en tanke om överordning och underordning. "Den som står i skuld, är icke fri" skrev den dåvarande socialdemokratiska statsministern Göran Persson, och illustrerar därmed solidaritetens problematik. Den som står i tacksamhetsskuld till någon är inte heller fri, och därför har solidariteten som sådan alltid varit beroende av att människor samtidigt kunnat vinna sitt oberoende genom arbete. Så i en tid då behovet av mänskligt arbete hela tiden minskar, så blir plötsligt solidaritetens tillkortakommande allt mer påtagligt.

En konkret konsekvens av detta blir att välfärden kommer till priset av ofrihet och integritetskränkning. Fattiga socialbidragstagare tvingas under förnedrande former redovisa vartenda kvitto till socialstyrelsen, och staten bestämmer vad de får äga, och vad de inte får äga. Skulle de äga en rostig bil för att kunna åka på badutflykter med barnen på sommaren, så får de genast sälja den då socialstyrelsen inte godkänner den typen av utgifter, detta oavsett om socialbidragstagaren skulle vara beredd att spara in på andra livsförnödenheter. Skulle en person vilja ha 28 friska tänder, så säger socialstyrelsen att 20 friska tänder är tillräckligt. Utöver detta så måste socialbidragstagaren delta i en rad olika förnedrande arbetsmarknadsåtgärder som alla redan på förhand vet är meningslösa, då det redan finns betydligt fler arbetssökande än det finns arbetstillfällen. I en värld där många människor inte längre kan skapa sig ett eget oberoende genom arbete, har solidariteten istället blivit en kraft som verkar för att mala sönder människor, och slita dem i stycken.

Så även om den borgliga regeringen fått skulden för det senaste årets grymma utförsäkring av många med sjukpenning, vilket resulterat i flera självmord ska sägas, så är det ändå i det socialdemokratiska välfärdssamhället som behovsprövningen har sin grund. Tanken om att man bara ska hjälpa de människor som på olika sätt är oförmögna till arbete, och att människor som är arbetsförmögna bör försöka klara sig själva. Föga förvånande är också socialdemokratin starka förespråkare av en arbetslinje som alltjämt är en fantasikonstruktion. Drömmen om den fulla sysselsättningen är just ingenting mer än en dröm.

Det är också i socialdemokratin som den frihetsberövande solidariteten har sin grund. Det vill säga tanken om att människor som är i skuld, icke heller bör vara fria. Så på många sätt skulle man kunna säga att det är skuggan av socialdemokratins förlegade arbetsideal som i längden verkar för förtrycket av människor. Vad den borgliga regeringen gjorde, var bara att göra detta ännu mer tydligt, något man kanske ska tacka dem för? För i en värld där människors möjlighet till att få arbete hela tiden minskar, kan man undra hur länge människor accepterar den rådande världsordningen.

Någon gång under historien då den moderna blandekonomin utformades så måste arbetarrörelsen ha stått inför ett val. Frågan om man skulle socialisera arbetet genom skatt på arbete, eller socialisera produktionsmedlen genom skatt på kapital. Man skulle till och med ha kunnat socialisera produktionsmedlen, vilket det också fanns taffliga försök till, till exempel i de berömda löntagarfonderna. Även om trenden har rört sig fram och tillbaka genom åren, så är slutresultatet entydigt. Skatten på kapitalavkastning är idag hälften så stor som skatten på arbete, och människor äger allt mindre av produktionsmedlen i takt med att rikedomen koncentreras. Idag äger 1 av Sveriges befolkning runt 30-40 av all rikedom.

I arbetarrörelsens begynnelse måste det ha legat närmast till hands att införa skatt på arbete, delvis eftersom detta till största delen bara påverkade de egna fackmedlemmarna. På senare tid har också globaliseringen skrämt arbetarrörelsen till att hålla fingrarna borta ifrån kapitalet. Men frågan är om detta inte samtidigt banade väg för vår samtida nyfeodala kapitalism, och arbetarrörelsens förfall.

Istället för en rätt till delägarskap eller en rätt till samhällets naturresurser, så fick människorna en rätt till arbete. En rätt till arbete som skulle visa sig vara ytterst begränsad, och endast omfattade de människor som redan fått arbete. Att det en dag i framtiden skulle komma att bli brist på arbete, hade nog dessa människor aldrig kunnat föreställa sig.

På detta sätt kan man anse att arbetarrörelsens spelat kapitalismen i händerna. För även om arbetarrörelsen vann en seger för rättvisan i det gångna århundradet, så skulle det visa sig vara en kortvarig sådan. I takt med att allt ökad produktivitet och en global handel gjort en stor del av arbetsstyrkan överflödig, så har arbetsrätten visat sig vara allt mer tandlös. För hur ska man strejka, om man inte ens fått ett arbete till att börja med? I en värld där de rikaste i allt högre grad tjänar sina pengar genom kapitalavkastning snarare än arbete, så har också skatten på arbete främst kommit att drabba låg- och medelklass, samtidigt som den misslyckats med att på allvar omfördela rikedom och utmana dagens plutokrati. Marknadsliberalerna har vunnit, och väntar bara på att människor blir tillräckligt desperata för att helt underkasta sig den fria marknaden.

Så vad Sverige skulle behöva rent konkret är att bryta detta arv som i allt för hög grad fokuserar på arbetet som källa till rikedom. Vad som behövs är en skatteväxling. Från skatt på arbete, till skatt på egendom och kapital. Detta skulle inte bara skapa en bättre fungerande marknad för varor och tjänster vilket skulle leda till många arbetstillfällen. Det skulle även skapa rättvisa. På riktigt.

Eller så är det kanske dags för helt nya sätt att skapa rättvisa som inte fokuserar på arbete. Hur vore det till exempel om vi istället för skatt på arbete, låter en delning av samhällets grundläggande naturresurser ligga till grund för samhällets rättvisa? Ett kollektivt ägande av våra gemensamma naturresurser skulle inte vara speciellt mycket mer komplicerat än ägandet av ett aktiebolag, men skulle kunna ligga till grund för en medborgarlön. En medborgarlön som betalades ut till alla människor lika mycket varje månad, och där ingen försäkringskassa kan lägga sig i vad en enskild person vill göra med sina pengar. Detta skulle skapa både rättvisa och frihet på samma gång! Ja, det är rentav liberalt, om än inte marknadsliberalt.

För vad som arbetarrörelsen tycks ha glömt bort, ja, vad faktiskt hela det politiska etablissemanget tycks ha glömt bort, är att frihet och rättvisa hör ihop, och att man inte kan ha det ena utan det andra! Detta visar också på det absurda i dagens politiska verklighet där vi har ett block som förespråkar frihet, och ett annat som förespråkar rättvisa. Den politiska enfaldigheten är på så vis monumental. Ridå.

Av Robert Wensman 14 maj 2010 11:01