Syskonkärlek

Med ett avgrundsvrål kastade sig Monica mot mitt ben, och jag kände en intensiv smärta när hennes tänder gick igenom mitt kött. Jag sparkade vilt mot hennes kropp för att få bort henne, men hon höll sig fast som en ettrig terrier. Trappan vi stod i var hal och plötsligt halkade jag till och hamnade under henne. Med nävarna hårt knutna slog jag på hennes överarm. Jag skakade av ilska och nöp henne i magen det hårdaste jag kunde. "Aj! Vad gör du? Nu skall du få…"

Plötsligt hördes en hård smäll och in genom ytterdörren kommer min mamma med ögonen svarta av ilska. "Vad gör ni! Det ekar av era skrik över hela gården. Men Monica…" Paff över synen som mötte henne kommer hon av sig några sekunder. "Nu får ni ge er! Ni kan inte hålla på så här jämt och ständigt. Varför kan ni inte vara vänner? Tänk vad ensamt det skulle bli utan din syster."
Nu hade vi trasslat oss upp och skämdes som hundar. Mamma hade riktat sig till mig eftersom jag var äldst, och jag tittade henne stint in i ögonen. "Monica började, hon tog min bok som Björn och jag skulle titta i."

Jag kikade över kanten på trappan för att se om min kompis fortfarande var kvar och såg honom lugnt stå och titta på oss. Han hade blivit van våra bataljer och med tiden lärt sig att det gick över lika fort som det började. "Nå, det är snart mat. Vi måste kolla ditt knä också." Mamma tog ett hårt tag i min hand och nästan drog mig nedför trappan. "Att ni aldrig kan håller er i skinnet, tjafs varje dag…" Muttrande tog hon ut Alsolsprit ur apoteksskåpet och torkade det lilla ringformade jacket med snabba rörelser. Hennes rygg var stel och jag såg på kroppsspråket att mamma var mycket irriterad. Efter att ha satt på ett plåster reste hon sig upp och tog tag i min hand igen. "Nu följer du med till köket och dukar. Och du Monica går upp i ditt rum och funderar på vad du gjort." Jag tyckte att beslutet var orättvist och opponerade mig. "Men vi slogs ju båda två. Låt henne vara kvar här nere." Mamma suckade tungt och gick mot köket medan hon mumlade. "Jag förstår mig inte på dem. Ena sekunden slåss de med näbbar och klor och andra sekunden försvarar de varandra.

När hon stängt dörren tittade jag på syrran och vi fnissade. Några sekunder senare stod vi gapskrattande med båda händerna för magen och tårar i ögonen. Björn tittade på oss och skrattade han med "Ni är faan i mig inte kloka." När vi lugnat ned oss lade jag armen över min systers axel och vi gick tillsammans in i köket för att hjälpa mamma.

Av Anitha Östlund Meijer 06 maj 2010 10:31