Katolska kyrkans övergrepp – är de verkligen så allvarliga?

I ett par tidigare artiklar här på Sourze har jag uttryckt mig mycket anklagande mot katolska kyrkan, över att sexövergrepp på barn och ungdomar har fått ske och pågå i stor omfattning under lång tid och av en organisation som anser sig självklart representera ett gudomligt himmelrike. Lärarförbundets ordförande Metta Fjelkner har sällat sig till min kritik, men de mest högljudda rösterna som nått mig har försvarat kyrkan, bland andra svenska katolska kyrkans pressansvariga Maria Hasselgren och några ofta vältaliga och välinformerade kommentatorer på Sourze. Den fria skribenten och katoliken Bitte Assarmo och den namnkunnige amerikanske professorn Philip Jenkins har också, till Sourze, uttalat sig till försvar för katolska kyrkan. Försvaret har i huvudsak två spår: dels anser man att det är orättvist att anklaga katolska kyrkan så länge man inte har gjort en lika noggrann undersökning av pedofili inom andra grupper eller organisationer i samhället där vuxna arbetar med barn, dels anser man att det är en grov förenkling av den sk John Jay-rapporten att hävda att den visade på att det har funnits 4 400 aktiva pedofiler i katolska kyrkan i USA under perioden 1950 till 2002, eftersom, menar man, så många av anklagelserna gällde mindre grova övergrepp.

Jag har funderat över det, tagit invändningarna till mig och övervägt om försvararna av katolska kyrkan har rätt. Låg till exempel ribban för vad som ska kallas sexuella övergrepp enligt rapporten för lågt? För att hitta ett svar kände jag att jag måste gå till mig själv och till mina barn. Vad har jag själv upplevt? Vad har jag själv accepterat? Hur har jag reagerat på händelser när jag själv var ung? Hur ser jag på vad mina barn kan riskera att utsättas för av, till exempel, lärare, barnläkare eller idrottsledare? Vad skulle jag acceptera? Vad kan jag förresten själv tycka att jag borde komma undan med om jag attraherades av en ung person, utan att kallas aktiv pedofil?

Efter att ha tänkt på de frågorna några dagar kan jag inte komma fram till något annat än att min tolerans är noll. Jag kan faktiskt inte tänka mig att jag skulle acceptera någon som helst överträdelse av gränsen. Jag tänker på mina tre barn, på dagis, i skolan, på läger, i teatergrupper, i idrottssammanhang. Aldrig att jag skulle vifta bort en trovärdig anklagelse från mina barn, eller från någon annan, om att någon vuxen ledare hade kladdat på dem på ett uppenbart sexuellt sätt. Och det har - om någon skulle tro det - inget som helst att göra med min syn på sexualitet i övrigt. Jag kan acceptera och själv fantisera om ett hur promiskuöst leverne som helst mellan två eller flera individer, så länge inte någon av dem utnyttjas för sin omognad, faktisk eller lagstadgad.

Den så kallade John Jay-rapporten är resultatet av att katolska kyrkan i USA 2002 uppdrog åt en oberoende part att undersöka förekomsten och omfattningen av sexuella övergrepp på barn och ungdomar, begångna av präster och diakoner i Katolska kyrkan i USA under perioden 1950 till 2002. Rapporten blev klar 2004 och i sammanfattningen till den står bland annat att "undersökningen ger vid handen att problemet de facto var utbrett och berörde mer än 95 procent av de katolska stiften i USA".

I rapporten definieras fler än tjugo olika typer av anmälda sexuella övergrepp, från verbala trakasserier till penetrering med penis. De flesta av de anklagade prästerna och diakonerna hade enligt rapporten gjort sig skyldiga till ett flertal av dessa olika typer av övergrepp. Nio procent av de anklagade hade, enligt anmälningarna, begått övergrepp begränsade till olämplig beröring över offrets kläder. I lite mer än 27 procent av fallen gällde det en präst eller diakon som utförde oralsex och i 25 procent av fallen gällde det penetrering med penis eller försök till det.

Definitionen på ett sexuellt övergrepp enligt John Jay-rapporten är när kontakter mellan ett barn och en vuxen innebär att barnet används av den vuxne, som ett objekt för sexuell njutning. Även anklagelser som inte involverade tvång eller beröring av kön eller annan fysisk kontakt, betraktades av rapporten som sexuella övergrepp.

81 procent av offren var pojkar, 22 procent var yngre än tio år, 51 procent var mellan elva och fjorton år och 27 procent var mellan femton och sjutton år.

När jag funderade på det här kom jag att tänka på ett tillfälle när jag själv var 16 år. Jag var i Schweiz på språkresa. Jag var inne på min andra flickvän på fem veckor. Jag kände mig trygg och glad, jag bodde i en kanonfamilj, som jag fortfarande, 35 år senare, har kontakt med, livet lekte. En eftermiddag när jag hade ledigt från skolan satt jag på en parkbänk nere i stan och spelade gitarr för mig själv. Då dök det upp en trevlig schweizisk ung man. Han frågade om jag hade sett grannstaden, Lausanne, än. "Nej", sade jag, "faktiskt inte". "Hur så", undrade jag. "Nej, jag bor där och har min bil här borta", sade den unge mannen. "Om du vill kan vi åka bort dit så ska jag visa dig stan." "Javisst, vad kul", tyckte jag och tog gitarren och började följa med honom mot hans bil, som enligt utsago skulle vara parkerad "en mycket kort bit bort". Redan här började jag känna de första misstankarna. Den unge schweizarens uppfattning av "en mycket kort bit bort" var olik min. Men jag kände det redan då lite som att jag hade gjort ett åtagande. Jag kunde ju inte komma nu och ändra mig. Dessutom var min onda aning säkert bara falsk alarm, tänkte jag. Vi nådde bilen, jag slängde in min gitarr i bakluckan på den sportiga Audi Coupén och hoppade in själv. På motorvägen över till Lausanne konstaterade jag med stigande oro att mannen tittade minst lika mycket på mig som på vägen. När vi passerade den sista avfarten till Lausanne undrade jag var det var fråga om. "Du skulle ju visa mig stan", sade jag. "Visst, men först sticker vi hem till mig en stund, jag bor här borta", svarade mannen. OK, tänkte jag, jag får offra gitarren. När vi stannar vid nästa rödljus hoppar jag ur bilen och springer. Det kom inget rödljus. Mannen parkerade i något höghusområde och sade åt mig att följa med. Jag visste inte var jag var, jag kände inte att jag bara kunde sticka. Kanske skulle det provocera honom och göra honom ännu farligare än jag redan upplevde honom. Jag följde med honom upp i en lägenhet. Väl innanför dörren låste han den inifrån på något sätt som jag uppfattade som att jag inte kunde öppna själv. Jag började titta mig om längs väggarna, vad kunde jag använda för att slå honom med? Han verkade ju rätt stor och vältränad och jag hade ingen vana av att slåss. Och inte visste jag vad han hade för eventuella vapen tillgängliga i sin egen lägenhet att hota mig med. Det jag gör måste göras snabbt och definitivt, tänkte jag. Mannen pratade syrligt med mig och smekte mig över huvudet. Jag provade med ilska. "Jamen vad gör vi här, jag har ingen lust att vara här, jag vill se stan, som du lovade", sade jag. Så vände allt. "OK", sade han, "vi tar en öl bara, så sticker vi sen".

Det sista jag minns från hans lägenhet var ett par flaskor öl i hans kök. Jag minns ingenting av bilresan därifrån in till stan, jag minns över huvudtaget ingenting av de cirka två-tre timmar som jag vet att vi tillbringade i Lausanne. Om någon frågar mig om jag har varit i Lausanne måste svaret blir nej. Mentalt var jag aldrig där. Min hjärna var så totalt blockerad och i chock att jag måste har genomlidit timmarna i Lausanne utan att registrera något alls. Jo, en svag minnesbild har jag av att vi var uppe i något som jag antar var ett kyrktorn. Men det är det enda - på flera timmars vistelse.

Alltså, den här mannen rörde mig knappt och han sade inget som hade att göra med något sexuellt, jag var sexton år - inte tio - och hade redan haft flera flickvänner, om än rätt oskyldiga trevande relationer, sexuellt. Ändå upplevde jag ett subtilt sexuellt trakasseri, som det här, som ett mentalt knytnävslag. Så totalt livrädd blev den här tuffa sextonåringen, som var jag, trots att inget egentligen hände.

I John Jay-rapporten finns 11 000 registrerade sexuella övergrepp på minderåriga av 4 400 anklagade präster och diakoner, händelser från nivån min schweizerfarenhet till grova sexuella övergrepp. Den som försöker förminska allvaret i de här övergreppen genom att hävda att många av de inte var så farliga eller genom att hävda att fyra procent av vilken yrkesgrupp som helst som arbetar med barn begår motsvarande övergrepp, vet nog inte vad hon eller han pratar om.

Uppdraget att genomföra John Jay-rapporten kom alltså från USA:s katolska kyrka 2002. Den presenterades 2004 och visade på att nästan alla stift där var berörda av många tusen anklagelser, av många tusen präster och diakoner, under alla de 52 undersökta åren. Hur är det möjligt att det nu uppstår en ny skandal med avslöjanden om sexuella övergrepp på barn och ungdomar sex år senare i Europa? Uppenbarligen har de europeiska katolska biskoparna, trots de massiva avslöjandena i USA 2004, valt att lägga locket på, försöka tiga ihjäl frågan, hoppats på att ingen ska börja rota i ämnet i deras länder. Det självklara agerandet hade snarare varit att följa USA och samtidigt eller direkt efter att John Jay-rapporten kom, inleda exakt likadana undersökningar i alla andra länder där det finns en katolsk kyrka. Det valde man att inte göra.

Efter en månads fokus på ämnet är jag inne på exakt samma sak som i min artikel från den 26 mars; upplös katolicismen, eller - till och med - förbjud katolicismen. Religionsfrihet kan inte få innebära att systematisk brottslig verksamhet av det värsta slaget tillåts och skyddas.

Av Carl Olof Schlyter 27 apr 2010 17:09