Foreigner var de enda som förstod mig

Tänk er en blyg pojke med långt blont hår. Ett långt hår med ett bakre svall som hade fått en häst att känna avund. Tänk er vidare en lugg som i längd slutar vid första vecket i pannan, långt ovanför ögonbrynen. Detta – mina vänner – är inget annat än en klassisk hockeyfrilla. En hockeyfrilla som mitt icke så stolta pojkhuvud under en längre tid bar när jag var yngre. När vinden ven svängde den bakre massan hår av och an, fritt och till synes obehindrat. Som om den ansträngde sig för att alltid vara i rörelse. Luggen, den impotent korta, ställde sig som mest spikrakt uppåt, och inte nådde den särskilt högt upp heller för den delen; maximun två, kanske tre centimeter.

På sommaren – en sommar för länge sedan – sprang jag omkring med denna frisyr. Livet lekte. Håret lekte, vare sig jag ville det eller ej. Det var sommarlov. Jag kunde spela fotboll varje dag. Jag behövde inte gå och lägga mig lika tidigt som under studieterminen. Jag åt glass till frukost, lunch, middag och kvällsmat. Full av socker sprang jag sedan i ringar och firande min frihet, tills jag medvetslös föll till marken i en sockerkoma, drömmandes om floder av choklad, Willy Wonka och argsinta tandläkare.

Allt hade varit frid och fröjd om det inte hade varit för en tilltagande hormonell obalans. Flickor hade helt plötsligt börjat framstå som väldigt intressanta varelser. De gav mig konstiga känslor i magtrakten, som om någon släppt lös ett dussin fjärilar på speed i min magsäck. När – för ovanlighetens skull – en flicka tilltalade mig fastnade oftast min tunga i gommen, som om jag just återvänt från en oändligt lång ökenvandring. När tungan inte var fullkomligt låst lyckades jag som mest tränga fram osammanhängande, enstaviga och imbecilla följder av ord. Inte ens jag själv förstod vad jag försökte säga. Jag var primärt upptagen med att försöka låta bli att svimma.

Allting som hade med flickor att göra var för mig ett mysterium. Ett mysterium jag inte närmre kunde undersöka på grund av min kropps osunda oförmåga att vistas närmre än fem meter från dem utan att svimma, tala osammanhängande eller bli illröd i ansiktet.

Vid ett antal tillfällen försökte jag. Utan framgång. Jag försökte och försökte och började efter ett tag skuldbelägga hockeyfrillan. Satans – men alldeles underbara – hårsvall, en dag blir du mitt fall!

När jag en dag, efter ännu ett pinsamt nederlag, kom hem lade jag mig modstulen i sängen. Med ansiktet nedåt och armarna hängandes slappt över var sida av sängen funderade jag på hjärtats olyckliga förmåga att ge upphov till så mycket smärta. Vid sidan av sängen stod en kassettbandspelare. Jag tryckte på play och inom kort flödade tonerna till Foreigners "I Want To Know What Love Is" ut.

In my life there´s been heartache and pain
I don´t know if I can face it again
Can´t stop now, I´ve travelled so far
To change this lonely life.

Makalöst! Foreigner förstår mig, tänkte jag. Mitt hjärta slog ett slag extra. Från Mick Jones läppar flödade dessa makalöst förlösande ord. De slingrade sig förföriskt genom mitt enorma hårsvall. Jag var inte den enda som erfor smärta orsakad av förbisedd kärlek och förälskelse. Det fanns fler! Jag undrade om Mick Jones var en av dem, men avfärdade tanken lika snabbt som den dök upp. Han var en rockstjärna. Han fick säkert idka ohämmat, svettigt och censurerat älskog efter varje konsert. Jag å andra sidan var endast en svettig yngling med konstigt hår och ett täcke av finnar i ansiktet.

När dock New Jerseys gospelkör stämde in i refrängen formligen hoppade jag ur sängen, redo att förklara för världen att jag är en fullkomligt missförstådd skönhet. En skönhet som endast vill veta vad kärlek är, och vidare en skönhet som – om man bortser från frisyren, svetten och finnarna – äger möjligheten att erbjuda någon lycklig flicka himmelriket.

Nu hände inte detta. Inte exakt så. Misslyckade försök följde på varande i ravinartat fart. Ingen verkade intresserad av min version av himmelriket, tills jag en dag fick en puss på kinden. Åh ljuva kärlek! Å ljuva Foreigner!

Efter denna puss kom min förkärlek för "I Want To Know What Love Is" att cementeras. När det är regnigt ute och jag känner mig en aning nere slänger jag på lite Foreigner och försätts med ens i ett alldeles underbart tillstånd av delad bitterljuvhet och kontemplation.


Läs mer om Aje Björkman och fler av hans texter här

Av Aje Björkman 27 apr 2010 15:11