Möte i tanken

Vi hade utvecklat en inbyggd intuition för när den andre mådde dåligt, eller bara ville prata och jag hade en inbyggd kommunikationscentral med plats för bara hennes anrop.

Redan innan jag plockade upp den högljudda telefonen anade jag vem det var. Hon hade väckt mig tidigt i tanken och talat om att hon skulle ringa.

Vi sågs inte så ofta som vi önskade, men försökte att hålla kontakten per telefon så gott det gick. Vi var stöpta i samma form, men ändå så olika. Hennes bakgrund innehöll så mycket smärta och tårar, medan min varit av Bullerbyform. Min älskade vän hade för några år sedan bara varit en liten spillra av ett liv, redo att ta farväl i förtid.

Men en dag hittade hon sin gren på livsträdet och klättrade sakta men säkert uppåt till den hon var idag. Det hade varit tufft och inneburit livsval som inte passade in i andras mallar, men hon hade stått på sig, stolt över sitt val och redo för fajt.

Vi hade utvecklat en inbyggd intuition för när den andre mådde dåligt, eller bara ville prata och jag hade en inbyggd kommunikationscentral med plats för bara hennes anrop. Leende svarade jag i den ålderstigna telefonen som var en kvarleva från min farmor. "Ja hallå, Nitha här!" Hennes glada finskbrytande röst babblade på och jag kände små bubblor av glädje i min mage. Innan vi avslutade samtalet pratade vi som vanligt om att ses. Jobb och livet stod emellan våra möjligheter till möte och det blev istället ett evigt tjatande om att kanske ses som aldrig uppfylldes.

När jag lade på luren log jag mot mina barn som var en del av det som stod emellan och önskade om igen att hon fått uppleva glädjen i att älska.

Av Anitha Östlund Meijer 26 apr 2010 12:51