Flykten, del 1

Jag springer hemåt. Jag får inte komma sent! Hon slår ihjäl mig. Jag lovar, jag hade tur att hon var på "konferens" just igår när Kimberly försenade mig. Men jag vet nog vilka slags "konferenser" hon är på, och tro mig, det är inga vanliga konferenser.

"Hon" är min mamma. Fast det tror man inte, så som hon är. Jag är snäll, trevlig, ärlig och kan ha roligt på ett sätt som inte gör så att man riskerar att hamna i finkan. Hon är tvärtom. Hon är elak, otrevlig, oärlig och framför allt, kriminell. Min mamma tänker inte. Hon vet aldrig vad hon gör, och hon hatar mig. Varje gång jag säger någonting, vill ha roligt, kanske gå på stan, säger hon: "Ungar är till för att hjälpa till hemma, inte få som de vill! Låt mig vara korkade unge!" med sin kraxiga röst. Hon slår mig. Varje dag. Jag vet att det är ett lagbrott, men jag vågar inte säga till polisen, eller läraren eller ens ringa till BRIS. Hon skulle kunna döda mig.

Den enda som vet, är min bästa vän, Chris. Han vet hur jag har det hemma och varför jag aldrig tar hem någon kompis eller firar min födelsedag. För att min mamma är hemsk. Jag har ett hemskt liv. Så här har det sett ut hittills: Min far har jag aldrig träffat. Mamma träffade honom på krogen och "det hela blev ett misstag", säger hon alltid. Men jag har inte fått reda på mycket av min mamma, hon ville inte prata om det. Jag vet inte ens vem han är, han försvann när mamma sa att hon var gravid. Han älskade uppenbarligen ingen av oss.

När jag var två och ett halvt år gammal dog den sista i min släkt, mormor. Hon älskade mig, den enda i min familj som någonsin älskat mig. Sedan hade jag bara mamma kvar. Jag åkte in på sjukhus när jag var tre år. Jag var mager och kunde inte gå själv för mina ben var för svaga. Jag var som ett vandrande skelett. Mamma matade mig inte, hon var rund och fet för hon åt godis hela tiden. När jag frågade efter mat sa hon att jag inte behövde det. Men en dag föll jag ihop på dagis och lärarna visste att jag var alldeles för svag och mager, de trodde jag hade anorexia. De skjutsade mig till sjukhuset och i princip tvingade mamma att komma. Jag kommer ihåg när jag låg på sjukhussängen och mamma kom in och slet tag i mig.
– Vad håller du på med din jä...! Hon hade tystnat när hon hade sett allas förskräckta ansikten. Hon höll mig i ett stenhårt tag och hade skakat mig så att jag hade börjat gråta. Min lärare hade gått fram till henne och tagit tag i mig.
– Crimina, ge mig henne. Snälla, ge mig henne bara, bad hon och tog tag i mig.
– Släpp... Min... dotter din jävla kärring! skrek hon, sedan sprang hon därifrån med mig i ett järngrepp. Jag vet inte varför, men hon har alltid varit väldigt noga med att det är hon som äger mig, oavsett vad jag tyckt. Men dagen efter flydde vi till ett annat land. Min mamma var efterlyst. Jag minns inte hur resan var.

När jag var sex och ett halvt år gammal hade jag och mamma levt i det främmande landet ett tag. Jag hade vänner, och hade träffat min bästa vän, Chris. Men min mamma hade varit i ett slagsmål, och hade råkat slå till någon så han... Ehhmm, ja, han dog. Hon blev åklagad men hade en bra advokat som påpekade att han hade varit med i slagsmålet, och att det inte var hans "klients" fel, som de säger. Hon klarade sig från fängelse, för den här gången.

Resten av mitt liv har varit vardagligt, vardagligt för mig iallafall. Jag blir slagen varje dag, jag har bara en enda vän i hela vida världen och jag bor i en svinstia. Men den enda vännen jag har räcker faktiskt, för han är den bästa vännen man kan ha. Han har det mycket annorlunda jämfört med hur jag har det hemma, men det får ni veta mer om sedan.

Jag kommer fram till mitt hus, med elden i halsen. Jag är andfådd och mina ben var utmattade. Det är en rejäl bit från min skola till mitt hem. De flesta åker buss eller får skjuts hem. Men inte jag. Jag kollar upp mot mitt hus.

Det är ett litet hus, med en liten trädgård. Det finns några få små fönster. Det är två våningar, som är minimala, mer som en lekstuga än ett hus. Färgen på huset är möglig och sprickor finns lite överallt runt det lilla huset. En rosenbuske har för länge sedan ruttnat och den slingrar sig runt huset. Upp för fönstrena och uppför väggarna. Dörren är ihoptejpad och ser för hemsk ut. Gräset är ruttet men fortsätter att växa, det är ojämnt men de längsta grässtråna är över en halvmeter långa.

Jag tar ur posten ur brevlådan, som har en gammal brunröd färg. Jag kollar inte ens om jag fått ett brev, det verkar mest meningslöst, vem skulle skicka ett brev till mig? Meningslösa lilla Jossi. Lilla Jossi med sitt bruna, lockiga hår. Med sina gröna ögon som glittrar mot solens ljus. Med sina stora jeans och T-shirt, en munktröja och sneakers.

Jag sparkar argt i marken så att sanden far. Varför ska jag inte ha något liv? Jag är bara dotter till en kriminell mamma som slår sitt enda barn och som inte har varken ett jobb eller liv! Jag borde faktiskt inte leva kvar i den här världen! Den här världen är inte ämnad för mig! Jag borde ... Längre hinner jag inte tänka förrän en arg och halvkvävd röst inifrån huset ropar:
– Jossi! Är det du din förbannade unge!? Kom hit, omedelbart! Jag vågar inte röra mig, men när jag ser genom fönstret hur en ranglig skugga rör sig springer jag fort som katten in. Jag stannar i dörröppningen och andas inte. Vart var hon någonstans? Hur illa är det, hur sen är jag?

Av Sandra Lindberg 06 apr 2010 14:31