Restriktiv narkotikapolitik verkningslös

Aftonbladets publicerade en artikel 14 mars där vi kunde läsa att allt fler unga tjejer tar kokain och att andelen svenskar som prövat drogen ökat med 300 de senaste tio åren. Många politiker talar varmt för den mycket restriktiva narkotikapolitik som Sverige fört under många år. Folkpartiets Johan Pehrson är en av dessa och han är även ivrig anhängare av "hårdare tag – längre straff-filosofin” och anser att den ska leda till minskad brottslighet.

Inom narkotikaområdet har man goda möjligheter att se och kontrollera om tesen "hårdare straff – lägre brottslighet" har någon bärkraft och trovärdighet. Nämnde Pehrson är generellt en av de mest högljudda förespråkarna för hårdare tag och strängare straff och stämmer hans förslag så borde vi, mot bakgrund av att de redan stränga straff Sverige haft för narkotikabrott skärpts ännu mer de senaste 20 åren, kunna se tydliga resultat på en minskning av brottsligheten. Lägg även till att narkotikabrott toppar polisens prioriteringslistor. Vi borde se tydliga effekter av de hårdare tagen, de längre straffen och det intensiva polisarbetet, i form av en minskad brottslighet.

När vi ska bedöma tillgången på narkotika i landet, så brukar den främsta indikator man tittar på vara priset. Inom narkotikahandeln råder en rå marknadsekonomi och en nedgång i tillgången leder blixtsnabbt och obönhörligen till ökade priser. Här är prisutvecklingen från 1988-2007 för de vanligast förekommande drogerna:

Amfetamin från 680 kr per gram till 234 kr
Kokain från 1 350 kr till 811 kr
Brunt heroin från 2 782 kr till 1 097 kr
Vitt heroin från 2 464 kr till 1 440 kr
Hasch från 150 kr till 81 kr

Som framgår av siffrorna ovan så är det alldeles entydigt så att priset på narkotika har sjunkit kraftigt under de senaste tjugo åren och tillgången har ökat markant i motsvarande grad. Ovanstående bekräftas även av den statistik som finns avseende anmälda narkotikabrott. Från 35,6 anmälda brott per 10 000 invånare 1996 till 86,5 år 2008 – en ökning på tolv år med cirka 150 .

Dödsfall med förekomst av droger är en av de säkrare indikatorerna på narkotikaproblemets omfattning och uppgifterna används ofta i internationell rapportering. I Sverige har antalet dödsfall mer än fördubblats de senaste 14 åren. Från cairka 180 döda 1 994 till cirka 420 döda år 2008. Detta är en ytterligare effekt av den restriktiva narkotikapolitiken och vi har bland västvärldens högsta dödstal för missbrukare. Den restriktiva politiken har även inneburit att man runt om i landet sagt nej till sjukvårdspolitiska åtgärder som till exempel program för sprututbyten och till antalet döda ovan ska läggas dödsfall i olika sjukdomar som är relaterade till missbruket.

Det här är kalla och entydiga fakta som samtliga tyder på att det inte är alls så enkelt som till exempel Johan Person argumenterar för, att om vi bara tar hårdare tag och förlänger straffen så minskar brottsligheten.

Våra politiker kan ju inte heller vara okunniga om det jag ovan beskrivit, vilket leder till den obehagliga slutsatsen att de medvetet, genom att ropa på de enkla lösningar som det så kallade ”allmänna rättsmedvetandet” ibland ger uttryck för, vilseleder väljarna att tro att det faktiskt vidtas fungerande åtgärder. Misslyckandet på detta område innebär naturligtvis också att även annan narkotikarelaterad brottslighet ökat i motsvarande grad.

Jag har ingen fix och färdig formel för hur detta ska kunna förändras, men två saker vet jag med 100 procents säkerhet.

1. Att vi nu efter lång tid med den narkotikapolitik som förs och har förts, måste sluta att upprepa floskler, dogmer och teser och istället sätta oss ned och seriöst börjar en diskussion om en förändring av den förda politiken.
2. Att då enkla lösningar på svåra problem som de som till exempel Johan Pehrson är en ivrig förespråkare för inte fungerar, måste vi vara kloka nog att förändra oss och istället pröva något annat.

Alla förlorar på att myten om den lyckade, restriktiva narkotikapolitiken upprätthålls!

Av Michael Gajditza 16 mar 2010 10:22