Fettreducering?

När vi vaknade på morgonen hade temperaturen sjunkit till långt under minus. Brasan som sprakat så hemtrevligt när vi kröp till sängs hade falnat och det enda som fanns kvar var en röra av småspikar och svartgrå aska. Kvinnan som varit satt att vakta så att elden inte skulle dö låg sovande med armarna i kors. Tältet fladdrade av de isande vindarna utanför och jag låg länge och studerade en trädtopp jag skymtade genom luftningsluckan som öppnade sig av draget.

Till slut tog jag mod till mig och öppnade långsamt sovsäckens dragkedja som var så kall att det gjorde ont i fingrarna. Kroppen fick en chock av kylan som slog emot mig. Det tunna understället som jag täckt över med ännu ett i mjuk fleece räckte inte långt mot naturens krafter. Tvekande började jag att dra upp min sockförsedda fot utanför den varma gosiga säcken som hade extraisolering i ull nere vid fötterna. Jag sträckte mig över min granne som fortfarande sov djupt och gjorde allt för att inte väcka henne. 113 Lifsson stod det med svarta små bokstäver längst upp på hennes sovsäck. Jag mindes svagt att vi skojat och flamsat om att en ny istid säkert var på gång, och hur det starka drickat skvalpande farit ned i våra strupar allt eftersom natten bäddade in oss i sin pansarkyla. Hon var en helt vanlig tjej som ville göra en insats för sitt land liksom jag. Vi som låg här var nog alla lite udda i mina ögon sett. Ingen som hade sitt vett i behåll skulle väl självmant bo i ett tält där temperaturen kunde sjunka ned till fyrtio minus? "Ni gör en heroisk insats flickor." Så hade kvinnan med det gråsprängda håret sagt. "En lotta är alltid redo att försvara sitt land."

Utbildningen hade varit ganska enkel och jag behövde inte använda så mycket av hjärnkapaciteten för att förstå de enkla regler som fanns runt spaningen. Ett fientligt plan som kom in över Sverige skulle mötas av ögon som blivit noggrant instruerade vad som skulle göras. Vi lottor satt i våra små fågelholkar cirka åtta meter över backen och var utsatta naturligtvis, men samtidigt väl maskerade för att undgå fiendens skarpa ögon. Visst hade de en massa fina instrument som säkert visade exakt var vi satt, men i vår fantasi och framförallt i regeringens fanns inget sådant.

Kvinnan som satt vid kaminen började röra på sig, och med ett stönande tog hon sig åt huvudet. "God morgon! Du var ingen vidare eldvakt" sade jag kaxigt och skyndade på med att sätta fötterna i den mörkt gröna overallen. När jag huttrande knutit fast mina svarta blankpolerade kängor med värkande fingrar och äntligen fick kränga på mig min tjocka ullpolo kände jag att värmen sakta byggdes upp i min kropp. De andra i tältet vaknade till liv och snart var det full fart. Hungriga magar kurrade ikapp och ville omgående bli fodrade. Hårborstar som legat längst ned i ryggsäcken togs fram och drogs genom tjocka hårsvall som skulle behövt tvättas. En svag doft av svett åkte runt, runt i tältet och blandades med oset av frukosttillagningen.

112 Andersson kom plötsligt fram till mig och sade något. Jag bad henne att vänta och plockade ur de små snäckorna jag alltid bar i öronen, som skyddade min redan svaga hörsel mot att bli ännu sämre. "Ursäkta. Vad sade du?" Kvinna drog ihop munnen så att man knappt kunde se läpparna och knep ihop ögonen. Det syntes att hon var mycket irriterad. "Jo jag frågade när vi får åka hem. Det här är ju vansinne! Vi kommer att frysa ihjäl!" Nu hade hennes röst ökat flera tonlägen, och de andra kvinnorna tittade undrande på oss. Jag kände mig utsatt och visste ju faktiskt inte svaret på hennes fråga.

Inom mig hörde jag chefens slutord. "Du måste hålla mannarnas hopp högt. Låt dem inte tvivla." Jag vet att jag skrattade till lite, men snabbt insåg allvaret. En felsägning i sammanhanget var väl inget man ältade. Lite försiktigt hade jag sagt "Kvinnornas skall det väl vara?" Och han hade harklat sig irriterad över avbrottet innan han fortsatte. "Ja, ja naturligtvis menade jag kvinnor." Sedan hade mannen pratat om säkerhet, krig och försvar en lång stund. Jag minns faktiskt inte allt han sade, och ärligt talat hade han en mycket sövande, tråkig röst som gjorde att jag inte hörde.

"Nå!" kvinnans ord tog mig snabbt tillbaka till verkligheten. Stammande förklarade jag att ordern uttryckligen hade sagt att vi skulle stanna på platsen och observera fiendens förehavanden under sju dagar. Maten vi fått med oss räckte ytterligare en vecka och satellittelefonen som visat sig fullkomligt värdelös att ringa med stod utanför tältingången täckt av snö som ett levande bevis på att något var fel. "Det är åtta dagar sedan de släppte av oss på den här gudsförgätna platsen. ÅTTA DAGAR!" Kvinnan skrek det sista. Hennes vantklädda händer gestikulerade livligt i röken av hennes andedräkt. "Du är min chef, och jag vill ha besked nu!" Hon pekade med handen på mig och vände sedan om och gick iväg.

De andra kvinnorna satte på sig sina kläder under en kuslig tystnad. Orden kvinnan sagt låg kvar som ett eko i tältet. Jag reste mig upp och hämtade askhinken för att tömma vår lilla kamin som hade ett tunt islager över hela ytan. Jag kramade ihop små bollar av tidningen vi haft med oss och tände en av de tjugo tändstickor vi hade kvar. Med andan i halsen satte jag den mot papperet och tvekande åt den upp tidningens bokstäver centimeter för centimeter. "Sådär" sade jag belåtet och slog händerna mot varandra för att försöka få upp värmen i dem. "Nu måste vi koncentrera oss på att hitta mer ved, och få lite värme här inne." Jag vände mig till en kvinna som just krängde på sig sin overall. "Du där! Du kan hämta maten som vi grävde ned här bredvid, och bestäm själv vem du vill ha till hjälp."

Jag gick ut i den lilla gläntan som låg bredvid vårt väl maskerade tält och såg att det kommit mer snö under natten. "Vad skall jag säga?" sade jag till träden som stora och majestätiska, dignande av snö stod runt mig. "Skall vårt öde bli att frysa ihjäl härute långt från all civilisation?" Jag fick inget annat svar än snö som föll från grenarna med ett högt tjoffande.

Jag hade sett Lottorna som en väg ur mitt beroende. Att vara ute i naturen samtidigt som man gör nytta såg jag som en stor lycka. Kvinnorna jag talat med på mötet hade varit entusiastiska och jublade när jag talade om vad jag bestämt. De utsåg mig raskt till sin ledare och planerade tillsammans med logementschefen veckan som skulle ge oss utbildning och mod. Helikoptern hade haft svårt att lyfta från marken eftersom vi sex kvinnor vägde så pass mycket som vi gjorde. Den lilla ransonen mat vi fått oss tilldelade bestod mest av torrvaror och konservburkar. Flåsande satte sig kvinnorna sida vid sida längs planets sida. En del mer rädd än andra. Alla hade de samma mål, att bli smal och få kontroll över sitt liv, men även få chansen att göra något bra för sitt land.

Dagarna gick och mitt bälte drogs in hål för hål. Magen kurrade ständigt och jag kände irritationen sprida sig i lägret. Till slut bestämde vi oss för att försöka ta oss därifrån på egen hand.

När vi efter några timmar såg den höga bergväggen torna upp sig torkade vi svetten i pannan med ett fnysande och svor högt. Förvisso var vi varmt klädda och hade en lätt packning, men mörkret skulle komma om bara några timmar och vi hade inte satt upp vårt tält. "Jaha, vad gör vi nu?" sade 113 Lifsson och såg irriterad ut. Den överviktiga kvinnans ansikte var tomatrött och hon vevade med händerna i luften. "De kommer att lämna oss här va? Projektet var att bli av med några högljudda fetsmockar. Snacket om att försvara Sverige var bara bullshit!" Hon vände sig till kvinnorna som flåsande stod i en ring runt oss. "Det här är regeringens sätt att bli av med feta kvinnor. Allt annat är skitsnack. Ser ni inte? Vi är omringade av höga berg. Det finns inte en chans att ta sig härifrån." Hon satte sig med en hård duns på marken och lade händerna för ögonen. "Jag vill hem!" grät kvinnan och hela hennes kropp skakade. Jag lade tröstande min hand på hennes huvud och grubblade på vad vi skulle göra, men fann inga svar. "Vi bygger upp tältet här!" sade jag och pekade på marken. "Vi fryser ihjäl om vi inte tänder kaminen." Kvinnorna spände av sig skidorna och följde mina instruktioner. Med gråten i halsen såg jag dem arbeta tysta sida vid sida.

När mörkret kom och stjärnorna glimmade på himlen lade vi oss i våra sovsäckar fullt påklädda. Vi hjälptes åt för att hålla kaminen brinnande och turades om hela natten att lägga i ved som knastrande åts upp av lågorna. När det var min tur satte jag mig på granriset som någon lagt fram och tog upp min bok. Texten syntes knappt och jag hade den tätt intill mina ögon för att kunna läsa orden. Tankarna som snurrade i huvudet gjorde att koncentrationen brast och jag kände något surt i strupen. Var det som 113 Lifsson trodde. Var de ett experiment som skulle bevisa att det fanns ett sätt att reducera kostnaden av sjukvården? Skulle de dö härute?

Jag skrämdes av svaret jag fann i mitt inre.

Av Anitha Östlund Meijer 05 mar 2010 10:47