Pensionärerna den nya överklassen?

Jag har just roat mig med att kolla in SCB:s befolkningsstatistik. Och jag kunde konstatera att i min årgång var vi 80 334 överlevande den 31/12 2009. Ett år tidigare var vi 81 664. Det betyder att 1 330 personer av min årgång inte får uppleva Victorias bröllop i sommar. Verkligen synd om dem! Att vi ändå är så många som överlevt både varma och kalla krig och allt annat elände är verkligen starkt.

Nu har vi också till slut lyckats bli utsläppta från arbetsmarknaden för att kunna förpesta omvärlden med vår närvaro. Statsmakterna räknar förstås med att vi är lagom pacificerade och spaka efter ett långt liv med slit och släp så att vi inte ska vara till något besvär. Men det är det skulle de inte ha räknat med. Nu har vi ju vår garantipension och behöver inte tänka på att göra karriär och prestera något. Nu kan vi syssla med olönsamma oväsentligheter från morgon till kväll. Regeringen försöker visserligen få oss lugna med olika mediciner och inplastade matpaket. Men det är allt färre som går på det.

Det är verkligen skönt att bli fri från maskeradarbetslivet. Vi känner oss nästan som en arbetsbefriad överklass som kan göra som den behagar. Som oppositionella pensionärer kan vi dessutom strunta i marknaden som hela tiden gör reklam för påfyllning av onödiga prylar. Men ju färre prylar man har, desto färre bekymmer. Och yttervärlden kan vi ändå inte gör nåt åt så den kan vi bortse från. Kriget i Afghanistan fortsätter vad vi än säger.

Det är skönt att gå omkring som en trögtänkare och låtsas vara senil. Men vi är inte dumma i huvudet utan följer noga med i vad som händer. Varje dag går vi in på nätet och rotar bland informationssoporna. Och vi har blivit lite av filosofer. Vi konstaterar att allt vad vi gjort och allt vad inte gjort i livet tar ut varandra. Och alla saker vi ägt här i livet glider oss ur händerna och snart är vi lika tomhänta som i begynnelsen. Men varje morgon brukar vi läsa vad Alf Henriksson skrev:

"Man ska äta och dricka och tycka att livet är roligt och gärna tänka kloka tankar. För det som man så småningom kommer fram till är att livet i sig är tragiskt. Man dör i från det."

Av Lennart Karlsson 02 mar 2010 10:01