Eric Saade – Melodifestivalens James Bond

Erik Saade har det där självklara, precisa, snygga, oklanderliga utseendet som James Bond hade i sina filmer. Eller lite grann av självaste Elvis Presleys charm, kan man säga. Han äntrade schlagerscenen på ett ledigt och naturligt sätt, blickade frejdigt in i kameran, hade ingen munmick som skymde halva ansiktet och dansade dessutom jättesnyggt! "Manboy" hette hans bidrag.

Om man tittar i tidningarna, tror man inte sina ögon – avundsjukan mot den snygge Eric ligger på lur i rubrik efter rubrik. Det talas om att Eric playbackade i regnavsnittet och det får man absolut inte göra, men ändock lyckades han göra ett framträdande som föll folk i smaken. Jag tror inte alls att det var enbart tjejer som röstade på Eric, utan det var säkert många som gillade hans fräschhet och charm, därav resultatet – han blev etta och åkte direkt vidare till finalen i Globen.

Som vanligt vill jag bara förmedla mina lättsmälta intryck av Melodifestivalen, utan att vara specialist på schlager. Tävlingarna är ju ändå ett folknöje. Eller borde vara.

Jag tycker att Melodifestivalen denna kväll var bättre än förra veckan. Bättre låtar och mer klass. Fast jag saknade Dolph Lundgren, grabben som är så blont charmig, utan att spela över för det. Han har tågat rätt in i hjärtat, inte bara på mig, utan på de flesta som sett honom vingligt släntra fram i programmets första del. Denna gång var han med i en skojig film, men det var kul det också! Heja Dolph!

Låtbidragen hade alla något värdefullt var för sig, men jag tyckte mig märka en nostalgisk ton och ett svärmande för svunna tider, bland annat i Anna Maria Espinosas låt, "Innan ljusen brunnit ut". Det var som att förflyttas till 40-talet och jag vet inte om jag gillade det... Däremot tycker jag att låten var bra och även sångerskan, men hennes mikrofonteknik var bedrövlig! Man såg bara hennes ögon och inget mera, när hon klistrade mikrofonen mot munnen. Hon kunde också ha använt läppkonturer, så att hennes läppar när de syntes inte varit som tunna streck. De var faktiskt ett minus för helhetsintrycket.

Förflyttade oss bakåt i tiden gjorde också Pauline, som var en exakt kopia av en känd blues- och jazzsångerska, hon var alltså inte sig själv, vilket faller bort för mig. Hon var däremot väldigt skicklig i låten "Sucker for love", men det är inte det perfekta, efterhärmliga Melodifestivalen söker utan det spännande och nyskapande, skulle jag vilja tro.

Highlights and Mists låt – "Come and get me now", anser jag var suggestiv och ganska bra genomförd. Inget stort fel vad jag kunde se. Killen som sjöng gick in för låten.

Andreas Johnson med låten "We can work it out", fick mig att tänka på alla möjliga redan hörda låtar och jag skulle inte rösta på den själv, men låten gick vidare till Globen.

Dogge och Andra generationen fick låten "Hippare hoppare" att funka på sitt vanliga, roliga sätt. Inget större fel på låten, men knappast en vinnare.

Kalle Moreaus låt ”Underbart” var verkligen underbar och en värdig vinnarlåt, men kanske inte i det sammanhanget? Den hade kanske snarare passat på en spelmansstämma?

Slutligen Hanna Lindblad i låten "Manipulated". Snygg tjej, påminde om Madonna i stilen, sjöng bra. Men är låten en slagdänga som kan vinna i Europa? Nej. Då tror jag mer på Eric. Eric Saade. Melodifestivalens James Bond!

Av Pia Isaksson 15 feb 2010 09:27