Sliter kärleken oss sönder och samman?

Det var länge sedan sist jag lyssnade eller ens tänkte på Joy Division. Den 9/2 klockan 21:30 visades dock en dokumentär om Joy Division med just namnet Joy Division på SVT 1 som fick mig att åter minnas och i mångt och mycket må en aning dåligt. Dåligt med – paradoxalt nog – en underström av djup tillfredställelse.

Jag har alltid på ett personligt plan varit ambivalent i förhållande till Joy Division i allmänhet och ledsångaren och frontfiguren Ian Curtis i synnerhet. I ena minuten erkänner jag villigt att Joy Division är och kommer att förbli det bästa indiepop/rock- eller postpunkbandet som någonsin funnits. I andra finner jag mig irriterad över Ian Curtis övertydliga och deprimerande texter. I ena sekunden erkänner jag mer än villigt att låten Love Will Tear Us Apart är höjden av musikalisk kreativitet, i andra lyssnar jag på densamma med trötta öron och frånvarande blick.

Jag har aldrig till fullo kunnat uppskatta Joy Division, och kanske beror detta på att det parallellt med underströmmen av tillfredställelse löper en betydligt mörkare känsla – framkallad av det sorgliga öde som är Ian Curtis.

Ian Curtis ligger begravd på en kyrkogård i Manchester, på gravplatsen står en sten som stavar: Love Will Tear Us Apart. En tragisk gravskrift över ett till synes tragiskt liv. Trettiofyra dagar innan han skulle fylla 24 år begick Ian Curtis självmord genom hängning – den sextonde maj 1980. Tre år innan han hängde sig, 1977, skapade han bandet Warzaw tillsammans med Peter Hook, Steven Morris och Bernad Sumner. När bandet nådde ett visst mått av popularitet kom de att byta namn till Joy Division, antagligen mest på grund av att det i England just då redan fanns ett punkband som gick under namnet Warzaw Pakt. Namnet Joy Division kommer från de divisioner med kvinnor som Nazitysklands soldater under andra världskriget besökte för sexuella tjänster; en form av sexuellt slaveri.

Två år efter bandets start, 1979, kom LP-skivan Unknown Pleasures ut, bemött av nästan uteslutande hyllande recensioner. Joy Division var från första början tätt knutna till skivbolaget Factory Records som gav ut deras debutskiva och även fungerade som ett kreativt nav för Machesters rock-, pop- och punkscen. Bandets andra skiva, Closer, kom ut ett år senare, i juli 1980. Även denna skiva gavs ut genom Factory Records. Från början var det planerat att skivan skulle ges ut den åttonde maj. Detta utgivningsdatum sköts dock upp på grund av Ian Curtis självmord.

Sedan en tidig ålder visade Curtis ett stort intresse för poesi. Han presterade väl i skolan och gick ut högstadiet med bra betyg. Trots detta valde han att inte studera vidare på högre nivå. Hans främsta intresse låg i skapandet av konst, främst musik. Han var en gedigen läsare av skönlitteratur och visade en särskild förkärlek för Franz Kafka och Friedrich Nietzsche, samt William S. Burroughs och J.G Ballard. När han var 19 år gifte han sig med den 18 år fyllda Deborah Woodruff. Fyra år senare fick de tillsammans sitt enda barn, en dotter som de gav namnet Nathalie. Samma år fick han även diagnosen epilepsi; något han kom att lida av i stor utsträckning fram till sitt självmord. Hans bandmedlemmar beskrev attackerna som väldigt intensiva och skrämmande. I stor utsträckning kom diagnosen att påverka Curtis allaredan fragila psyke. Han hade dessförinnan haft humörsvängningar. Efter angiven diagnos och medföljande medicinering kom de att bli ännu värre. Hans relation till frun Deborah kom även efter initialt solsken att präglas av ångest och mindervärdeskomplex.

Vid sidan om sitt äktenskap hade han mot slutet av sitt liv en relation med den belgiska kvinnan Annik Honoré. I filmen Control, regisserad av Anton Corbijn, porträtteras den ambivalens han kanske kände inför situationen han försatte sig själv, sin fru och sin älskarinna i. Det är möjligt att han älskade båda lika mycket. Deborah ville skilja sig från honom, vilket han motsatte sig. Han föreföll inte kunna välja mellan någon av dem. Kanske var det detta som fungerande som avgörande katalysator för hans val att begå självmord? Kanske borde bandmedlemmarna ha sett de tecken som i efterhand föreföll visa sig så tydligt. Han hade trots allt försökt begå självmord förut, den gången med hjälp av piller. Hans depressiva tendenser och framförallt själva texten till låten Love Will Tear Us Apart skrev tydligt mot himlen den kommande hängningen.

When routine bites hard and ambitions are low
And resentment rides high but emotions won´t grow
And we´re changing our ways, taking different roads

Then love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again

Why is the bedroom so cold, turned away on your side?
Is my timing that flawed, our respect run so dry?
Yet there´s still this appeal that we´ve kept through our lives

But love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again

Do you cry out in your sleep, all my failings exposed?
And there´s a taste in my mouth as desperation takes hold
Is it something so good just can´t function no more?

When love, love will tear us apart again
Love, love will tear us apart again...

Det känns på något sätt passande att titeln på hans magnum opus skrevs på hans gravsten. Kanske inte så mycket på grund av att det just var hans magnum opus, utan på grund av att det är den naknaste beskrivning av hans sinnestillstånd han lyckades uppbåda under sin livstid; en beskrivning som även pekade mot döden – eller snarare slutet på något. I detta fall livet, hos Ian Curtis.

Att Love Will Tear Us Apart har kommit att inlemmas i varje indiepojkes och -flickas liv är inte konstigt. Den äger den rätta mängden doom and gloom för att på ett korrekt sätt återspegla den yngre och äldre tonårens kval. Av samma anledning undviker jag nu låten, vilket jag även gjorde då – när jag var yngre. Den är så tydligt sorgsen och uppgiven att den äger möjligheten att stjälas och användas som placebo åt, eller beskrivning av den där nekade tonårskärleken. Detta gjorde låten, förutom sorgsen och glädjande, osmaklig för mig. Var gång jag hör och hörde den fylls jag av lika delar sorg, glädje och äckel. Sorg på grund av textens och melodins samt harmonins karaktär. Glädje när humöret är stabilt nog att hantera textens, melodins samt harmonins karaktär. Äckel när jag inser hur låten har, och kommer att perveteras av en publik som ständigt längtar efter att kunna relatera till låtars innehåll; en längtan som har förvandlat Love Will Tear Us Apart till en hel generations allmänna egendom.

Kanske är det just detta som gör att jag alltid känner mig så ambivalent i förhållande till Joy Division i allmänhet och Ian Curtis i synnerhet. Jag är inte ensam om att äga dem och honom, i den bemärkelse man som lyssnare av musik kan äga skaparna av densamma.


Läs mer om Aje Björkman och fler av hans texter här

Av Aje Björkman 11 feb 2010 10:31