Det flinande maktfolket

Häromdagen såg vi en svensk industriarbetare från SAAB skratta på TV. Det är inte ofta, däremot ser vi dagligen ett annat flin. Flinet* sitter oftast på människor med dold eller öppen makt. Det är ett bedrägligt flin då det används för att förstärka bärarens intentioner. Dessa flinbärares beteende kan vid en mindre analys tros ha sin grund i social status. Det är värre en så, flinet beror både på status och profession. Då vi inte ser dem känner vi deras andar som en våt filt över debatterna i Sverige, filten är broderad med signaturen ”politiskt korrekt”.

Varför ler dom? Har dom vunnit på lotto? Har dom blivit föräldrar nyligen? Nej, dom sitter på gräddhyllan, med uppdrag att saluföra politiska fakturor muntligt till folket. På TV, i radio och annan media är deras uppdragsgivare nästan uteslutande staten och andra mediemonopol. Aldrig med majoriteten som huvudman.

På Internet är det svårare att fastställa avsändaren men man känner av en sorts gemenskap med tidigare nämnda flinare. På "nätet" är flinet nästan aldrig synligt då bloggsidorna innehas av professorer, vetenskapsmän, akademiker, forskare och statsvetare. Alla lika livsviktiga för demokratin och den lilla medborgaren. Intäkterna för "webbarbetet" är ringa, men stöddiga biinkomster ifrån stat och media är ett axiom för hela gruppen. Här måste besökarna analysera webbredaktörernas CV för att känna igen fenomenet.

Efter beundran inför dessa fakta övergår tanken till: kan det verkligen finnas så duktigt folk i Sverige? Varför utnyttjas inte dessa resursstarka allvetare? Sverige är i ju stort behov av exklusivt humankapital. För det är väl inte så att dessa giganter i de flesta fall enbart generar minus i statskassan? I så fall är det följdriktigt att de även dolt flinar åt oss.

I en miljö med knappt 15 000 anslutna och likasinnade kommer leendet naturligt. Enbart i den privata sfären kan det förkomma något enstaka mörkt moln. Kan läsaren någonsin minnas konflikter eller polemik mellan journalister med icke politiskt korrekt uppförande? Undertecknad kan bara minnas några. Återger tre: Chefredaktör Månsson på Expressen såg inte upp då löpsedelsredaktören formulerade statistik om invandringen. Ulf Nilsson på samma redaktion, som aldrig varit politiskt korrekt, åkte då "Jutta" blev chefredaktör. Detta i ett försök att omvända Expressen ifrån liberal till oberoende. Vad allmänheten inte fick veta var hur ledning och övrig personal reagerade. I det här sammanhanget bör SVT:s "tunga ankare" Elisabeth Höglund inte förglömmas. Hon ansågs vara icke-flinare och frystes ut. Nu agerar hon som vild debattör i kvällstidningarna på webben med tyngdpunkt på undertryckta känslor, de som inte tidigare kunde återges på SVT.

Kan det vara så att man blir lyckligare ju längre man är ifrån sina uppdragsgivare/arbetsgivare? Förmodligen. Ett bra exempel är miljöjournalisterna. De har anammat IPCC:s klimatmodell och vips lämnat verkligheten för att i stället färdas på moln fullklottrade med uppdiktade siffror och diagram. De har inget lärt av "milleniumbuggen".

Övriga mediearbetare som dagligen skriver tunga artiklar, finansieras uteslutande via sponsring eller annonsintäkter. Ingen i Sverige nu skrivande journalist skulle överleva enbart genom att distribuera eget material direkt till läsarna, möjligtvis i kombinationen med kulturarbete och med statligt bidrag vore det genomförbart. Det är generationer sedan produktionskostnaderna understeg lösnummerpriset för en dagstidning.

I företagsvärlden är lönerna unika för journalister och mediefolk. Kan det vara så att hela presstödet enbart går till journalisterna på tidningen? I så fall förtjänar inte svenska folket att ha en mediekultur som är delvis finansierad av skattebetalarna med direkta och indirekta presstöd. Tanken med presstödet var att stödja opinionen. I dag kan journalisterna byta redaktioner utan att göra större avkall på politisk övertygelse. Vi ser inte och vi hör inte den debatt som kommer ifrån ställningstagande journalister. Att inte kunna stå för sina principer är enbart av ondo. Det enda gemensamma ställningstagandet gäller Dawit Isaak. Internt brukar det enbart gälla löner och sparkade kollegor. Ibland undrar man om inte en svensk Ryszard Kapuscinski med "En svensk reporters självbekännelse" skulle kunna lindra symtomen.

Hur skall vi få en öppen debatt i press och TV? Som det är nu begränsar etiska regler innehållet till politiskt korrekta faktaredovisningar och kommentarer. Maktkoncentrationen i ägarstrukturen gynnar inte heller det fria ställningstagandet. Enbart då man håller i en liten lokaltidning som återger vardagliga händelser och provinsiella politiska beslut, kan man förnimma att skribenten inte är tendentiös. Styrningen av en politiskt tillsatt ordförande på SVT och dess finansiering är helt i linje med denna artikel, men en ingående redogörelse känns för mig övermäktig.

Slutligen – min konklusion är den att media och journalister inte förstått hur stor social skada mottagaren åsamkas då information skapas under parollen "Media är budskapet".

Det är valår i år, kan man hoppas på en förbättring? Om inte – det är brådis nu – försvinner snart presstödet och trycksvärtan. Då kommer gräddhyllans kommentarer dränkas av ännu fler oavlönade och frispråkiga friskyttar än undertecknad.


* Bruk av ordet antyder att uttalaren ogillar leendet, kanske för att uttalaren inte anser att det som den leende finner humoristiskt verkligen är humoristiskt eller något att le åt. Det är också tänkbart att leendet är ofrivilligt, kanske orsakat av stress, dåligt självförtroende, omognad eller liknande, Wiktionary.

Av Leif E Ström 03 feb 2010 10:35