En unik talang DEL 6

Tvekande ställde Harold ner dunken igen, och han lyfte upp en av målningarna för att studera den närmare. Det var inte tu tal om saken, Eliza var en extremt skicklig konstnär och förtjänade något bättre än att måla av det någon annan skapat. De skickligt sammanfogade färgerna var i exakt rätt nyans och kvinnan som tittade på honom var klädd i kläder som människor som levde idag aldrig sett. Varje veck i klädseln syntes och pupillen i kvinnans ögon tycktes levande och leendet hon gav honom var precis som konstkännare tidigare beskrivit mycket hemlighetsfullt. Det såg ut som om hon hade en djupt bevarad hemlighet för konstnären, men egentligen mycket gärna skulle vilja berätta.

Harold hörde aldrig polismannen som sakta förpassade sig meter för meter mot honom, och när han suckande ställde ner målningen tog det bara några sekunder innan han hade två starka armar runt sin kropp som tryckte ner honom på backen. "Lägg dig ner! Du är arresterad för förfalskning! Lägg händerna på ryggen." Ett klickande hördes när ett par handklovar låste armarna i bakåtläge, och när Harold tittade upp såg han att ett antal polismän dykt upp på den lilla grusvägen.

Han bannade sig själv för att han fått panik och insåg att han hade sig själv och skylla. Om han inte hade varit så dumsnål och valt att ha målningarna i lägenheten istället för att hyra ett lagerutrymme hos Shurgard eller något annat bolag hade han kanske klarat sig.

Polismännen plockade snabbt ihop målningarna och blev allihop lika imponerade av likheten. En del hade väl förvisso aldrig sett originalet, men de insåg snabbt att någon besatt en stor talang.

När Kenny kom tillbaka satt Eliza alldeles stilla, likblek i ansiktet. Hon höll fortfarande mobiltelefonen krampaktigt i sin hand och tittade ut genom rutan. "Vad har hänt?"
Han lösgjorde telefonen och lade ner den på bordet, sedan tog han tag med båda händerna runt hennes ansikte och såg henne djupt i ögonen. "Hallå! Eliza hjärtat, vad har hänt?"

Hon tittade på honom och tårarna började rinna. "Allt är över, det är kört för mig! Jag kan aldrig återvända hem igen." Kenny höll om henne och drog sakta med sin hand över hennes rygg. "Lilla, lilla du, jag förstår inte ett skvatt vad du talar om, men du går tydligen igenom något hemskt. Du skall veta att jag finns här för dig. Eliza du betyder så mycket för mig, mer än du nog förstår."

Inom sig undrade han vem som ringt och vad det hade gällt, för Eliza var uppenbarligen mycket upprörd på gränsen till hysterisk. Han hade god lust att sno med sig mobilen för att undersöka det sist inkomna numret, men insåg att det nog inte skulle fungera. Vad skulle han göra?

Plötsligt hörs en röst på bruten engelska från högtalaren. "Vi bryter musiken för att meddela att vi inte kan landa på Hawaii eftersom en stor orkan brutit ut. Vi talar nu med flygtornet och väntar på besked om vi överhuvudtaget kan gå ner. Det som annars händer är att vi tyvärr måste avbryta inflygningen och återvända till Sverige, men som sagt vi väntar på besked."

Kenny slog ihop händerna av förtjusning och log mot Eliza. "Vilken tur att vi inte hunnit komma dit, stormarna på Hawaii är ökända för sin kraft och det kan sluta illa om man har otur. Vi måste säkert tanka någonstans innan vi åker tillbaka." Eliza kände att hennes mage vände sig ut och in och nästan slog sig förbi Kenny för att skynda till toaletten. Därinne fick hon ur sig hela maginnehållet och med slemmet hängande under näsan och runt munnen tittade hon sig själv i spegeln. "Vad i helvete skall jag göra?" Ytterligare en kräkattack tvingade henne till toalettstolen, och när Eliza gjort vad hon skulle satte hon sig utmattad på golvet i det lilla utrymmet medan ögonen fylldes av tårar. En knackning fick henne att skärpa sig och efter att ha gurglat med lite vatten steg hon ut i verkligheten igen.

Kenny såg sin chans att kolla mobilen och tryckte in knappen som visade sist inkommande samtal. Efter några signaler svarade en röst i andra änden. "Ja hallå! "Kenny kände svetten bryta fram i pannan och tvekade några sekunder innan han pratade."Vem är det?" sade han med mörk bestämd röst. Personen i andra änden skrattade till och ställde en motfråga. "Vem är du?" sedan blev det tyst.
I bakgrunden hörde Kenny röster och telefoner som ringde, och han urskiljde plötsligt en kvinnas röst som sade "Polisen, kan jag hjälpa dig med något?" Blixtsnabbt slängde han på luren och reste sig upp för att undersöka om Eliza var på väg tillbaka. Det var hon, och Kenny tog ett djupt andetag innan han alltför glättigt sade "Känns det bättre nu? Du har nog drabbats av samma bakterie som mig. Apropå det…" Han reste sig upp och tog ett steg ut i gången. "Jag måste gå igen. Vi ses om ett tag."

Eliza beslöt sig för att undersöka vem Kenny egentligen var och gick igenom hans ryggsäck medan han var borta. Chockad försökte hon bena upp det hon hittat. Ett pass utställd på Kenny, ett fotografi på Eliza med telefonnummer och adress ditskrivet på baksidan, en svart liten pistol som nästan liknade hennes systersons leksak, och slutligen en svart liten anteckningsbok med namnen på konstnärerna hon plagierat. Hon frös och svettades om vartannat, fullständigt panikslagen. Var han polis eller gangster? Båda realiteterna var lika illa och att hon just nu satt på ett plan gjorde inte saken bättre.

Hennes debut inom kriminaliteten hade börjat jättebra och pengarna hade strömmat in, men just nu såg det inte bra ut.

Hon kände Kennys numera välkända doft och hörde rösten innan hon såg honom. "Nå stumpan, tänker du berätta eller?" Han tryckte ner sig i sätet och rotade omkring i sin ryggsäck en stund, sedan tog han hennes hand som skakade av sinnesrörelse.

Av Anitha Östlund Meijer 29 jan 2010 09:48