Lärdom av smärta i livet

Jag såg upp och mötte dina ögon. De var trötta och beklädda av en skir slöja av hopplöshet. Dina ögon vilade i mina emedan din själ vandrade till mig, som på en bro av våra blickar, och gick därefter in i mitt inre. Jag kände dina känslor, kände att det inte längre fanns någon återvändo. Jag skrek utan att några ord kom över mina läppar. Jag vet att jag hade gjort dig illa gång efter annan, inte medvetet, min osäkerhet hade fått mig till att spela spel, fått mig till att ständigt tvivla på din kärlek och därför testat den. Jag testade för att stävja mitt inre kaos som tog över och gjorde att jag inte längre såg klart. Sedan var jag trygg i stunden av vår återförening och över din bekräftelse, för att sedan åter igen börja balansera på osäkerhetens kant.

Jag orkar inte heller längre. Jag orkar inte längre med att veta att du inte orkar längre. "Jag tror ju varje gång att det är slut på riktig och det gör så ont", var en mening som du gav mig. Mina läppar darrar och det känns som om något osynligt greppat runt min hals och sakta stryper luften som behöver tillträde till mina lungor för att befrämja min fortsatta överlevnad. Det som gör mest ont är att jag inte längre ser samma kärlek i din blick som förr. Du ser på mig men jag känner inte riktigt igen dig längre. Jag ser att din kärlek har ersatts av trötthet och hopplöshet. Jag vet att du redan har lämnat mig. Jag kan tigga och be om att du skall stanna och du kommer att stanna, men det finns inte längre något kvar inom dig. Du kommer successivt att börja hata mig och förvandlas till en person som inte är du. Du kommer att bli bitter och börja bete dig cyniskt emot mig då inte din kärlek längre finns kvar till att förlåta. Inom mig rungar ett eko av att jag inte är redo att låta dig lämna mig ännu. Det finns en liten gnutta hopp i mina celler som vägrar att dö. Den säger mig att du inte är helt förlorad ännu. Förnuftet bekräftar att den ljuger medan känslorna vidhåller sanning.

Du lutar din panna emot min och viskar orkeslöst, "jag orkar inte längre vännen, jag orkar bara inte". Jag känner att din själ sugs ur mig och återtar sin plats inom dig. Jag känner att du går, trots att du fortfarande står kvar. Mina armar hänger livlösa utefter min kropp och skelettet kämpar med att hålla mig upprätt. Jag hör att du talar fast du inte längre är där. Mina öron har slutat lyssna då du har gått och någon annan nu formar orden.

Av Anita Balkholm 28 jan 2010 12:12