Vinter i paradiset

De som inte är döda ännu verkar närma sig sin sorti ur världen i stormfart. Begravning av brodern i Norge orkar Den Käre inte med, så det får vi stå över. Nu har Den Käre överlevt alla sina fem syskon. Det var inte så länge sedan vi var på begravning av en av de sista bröderna i tron Efraims budbärare och då fick Make två åka hem med honom efter halva akten och det var ändå här på skogskyrkogården.

Vi har fått unga barnfamiljer till grannar de senaste åren, vilket är jättekul för barnbarnen. Några går på samma dagis. Men nu har den ena familjen förlorat en ung frisk farfar under julen och den andras mormor fick en stroke.

Min favoritsyster vi träffades efter pappas död har haft bröstcancer två gånger. Hennes halvsyster på den andra sidan inte min mammas hade också fått ta bort brösten och använde lösproteser. Hon hade en sambo men förhållandet var på upphällningen och syrran och jag skrattar ännu hejdlöst åt hur det gick till när det tog slut. E, som systern hette, var trött på gubbens pillande och snäste: ”om det är tuttarna du letar efter så ligger de i tvättkorgen!”

Förra vintern återkom cancern och E gick bort. Liksom syrrans halva familj gjort de sista åren. Att förlora vuxna barn är säkert ändå värre än att förlora dem som små men jag kan ju inte jämföra. Och nu är det lillasyster: Hon som var offer för pappas övergrepp tills hon blev 11 år och frågade sin mamma: ”kan barn få barn?” Det orsakade pappas första fängelsevistelse. Hon har en elakartad bröstcancer som sprider sig och de sätter verkligen in ett tungt artilleri men hur det går vet ingen. Hon har ju alltid varit svag och underviktig. Tänk om man kunnat donera delar av sin ändalykt; jag hade varit verkligt generös då kan jag lova.

Jag har till och men fått ge upp det dagliga badandet för hydraliken i poolskyddet fryser sönder om det används nu och jag tror inte poolfirmorna har högsäsong med service heller. Däremot försöker både jag och dottern ha våra bodar hon loppis, jag böcker öppna vid vackert väder. Rören ner i burkarna dit eventuella vinster försvinner ligger dock djupt under snön. Make två sade att vi fick betrakta det som fryst kapital tills vidare.

Apropå fryst så vägrar Bellman att gå ut om vi inte skottar en gång åt honom genom snön! Vi som är vana vid S:t Bernhardshundarna som älskade snön! Make två har lurat stackars Bellman, som bara är helkorkad när det passar honom, att följa med ner på framsidan och göra sina behov. ”Kom så går vi ner och skiter på Johans gräsmatta”, säger han till hunden som genast är på benen. Johan kan inte förstå att det alltid är han som trampar runt i de här minorna. Men Make två har lite roligt åt att Johan, som innan han fick barn inte tagit i en gräsklippare, nu pysslar som en speedad kanin i sin iver att ge sina barn en underbar trädgård! Vi andra kallar honom numera för radhusfascisten när han kommer ångande med gödsel och maskrosjärn. Men ännu ligger han i träda.

Bellman vägrar att gilla Vital, vår ryss som bott här så länge nu. Han morrar och skäller bara den stackaren rör sig men är samtidigt rädd: han kan kissa på sig av skräck om Vital tränger honom. Han är lite rädd för vår kines också men Bo, som han heter, skrämde ju honom en gång på skoj. Den hunden är utan tvekan den mest problematiske vi haft. Men vilken trogen sängkamrat. Sover jag halva dagen gör han det med. Sitter jag uppe och läser hela natten i soffan sitter han där och väntar på mig. Han slickar mina fötter om kvällarna och någon make eller älskare som gjort det har inte ens jag haft. Så jag förlåter honom det mesta. Lyckligtvis älskar han alla barn. De minsta älskar han omkull med sina ivriga slickningar i ansiktena, Särsklit ifall de har någonting ätbart i händerna som han kan ta hand om när de ramlar.

All sorg har så klart tagit på vår livsglädje. Men vår kines Bo som säger att hans kultur anser att sorg är en del av livet har rätt. V har ju mycket kul också. Det är kallare än jag är van vid och jag springer ut efter posten i mina tunna blusar medan dottern öppnar fönstret och ropar ut: ”Klä på dig! Du är inte på jobbet nu!” Hon syftar till mina år som strippa.

Julens vapenvila mellan bror och syster är över. Nu är det iskall diplomati som gäller igen. Blir nog ett break på sonsonens 7-årsdag om några veckor. Ingen av barnen vill förstöra för sina barns kusiner.

Varför är det bara de biologiska barnen som bråkar och slåss? De andra som vi plockat upp under resans gång har inga problem att hålla sams trots att de kommer från olika länder och vitt skilda bakgrunder. Kanske för att de tar vår kärlek för given?

Höstens isolering tills alla fått sin svininfluensavacin är äntligen över så teoretiskt sett kan jag åka vart jag vill nu några dagar och låta Make två lösa av mig här hemma fördelarna med minst två makar kan inte nog understrykas men vintern går inte ihop med SJ. Tanken på att sitta i en mörk utkyld vagn för att det tar tre timmar att flytta ett träd ifrån spåret lockar inte. Varje gång vi avslutat en tågluff är det hopplöst sista biten: från Malmö. Antingen är loken trasiga eller också är det stopp på linjen. En gång rusade vi in i Malmös biljetthall och fick nästan slåss om att få köpa upp oss till första klass för att över huvud taget komma hem. Vi hamnade hos Göran Persson. Hans livvakter fick avstå några sittplatser då folk väntat längst vägen i flera dagar.

Minns en annan ruggig gång. Tåget hade gått sönder och skakade nästan av spåret i kurvorna fast vi körde långsamt. I högtalarna vädjade personalen om lugn: det var obehagligt men absolut inte farligt. Make två som är tekniker sade ganska högt: ”Vilket skitsnack. Klart det är farligt. Det kan ju spåra ur i varje kurva.” Hans tekniska beskrivning fick alla i en hel vagn i panik och jag var nära att ta av mig träskon och slå till maken. Men mitt förtroende för SJ är nog helt sisådär?

Lilla My hade kräksjukan i fredags. Hon var på benen i lördags och då dottern skulle på teater skulle jag natta två av de små. Då började den lilla prinsessan kaskadkräkas över både mig, sängen och lillebror. Ropade på hjälp och svärsonen och jag fick ut alla nerspydda kläder på gården. Han tvättade ungarna och medan han gjorde det satte han ifrån sig sin sista nyöppnade öl på bordet vilken Vilda bebin fick tag i och skakade ut över hela golvet. ”Se det så här”, sade jag. ”Du får ju golvet tvättat. Sedan kan du gå upp till oss och hämta en ny öl.” Jag letade själv febrilt efter någonting tvållikande. All tvål här i huset är sedan länge flytande. Jag hade lagt av mig de nerspydda glasögonen men jag såg en tub med ordet ”gel” och började tvätta mig, när lilla My förstjust skrek: ”Pappa! Mormor tvättar sig med mammas tandkräm!” Så blev det flera sagor och de uppspelta ungarna studsade runt ända tills modern kom hem från teatern.

Sedan har de fått kräksjukan en efter en där nere och jag sitter och väntar och ser. Tvivlar på att det biter på mig.

Jag ringde till min husläkare för att beställa tid hos honom: kände att jag behövde tala med någon utomstående som ändå känner till mina sjukdomar och livssituation. Hans telesvarare fanns kvar men någon annan tog till slut luren och berättade att han är: Ja just det. Avliden.

Av Sunny Börjesson 25 jan 2010 10:02