Islands ofria val

”Pacta sunt servanda” är latin och betyder ”avtal ska hållas”. Orden betecknar också den grundläggande principen för juridikens avtalsrätt som utgör en grundpelare för all slags överenskommelser.

För de flesta av oss är det heller inga problem att acceptera att löften ska hållas. Vi finner det moraliskt och etiskt rätt att stå för vårt ord och får dåligt samvete då vi inte kan göra det. De som inte håller sitt löfte ser vi på med misstanke och undviker att ha något att göra med. Vi ser också trolöshet som ett klandervärt beteende som ska straffas. Detta gäller allt från enskilda individer till hela länder.

Island ska snart hålla en folkomröstning och välja om man vill ersätta de utlänningar som förlorat pengar i landets största bank som gått under i finanskrisen. Frågan som ska avgöras är om Island ska betala 40 miljarder till utlandet, vilket är ca 120 000 kr per islänning. I debatten om den isländska folkomröstningen hörs bara att Island inte har några andra alternativ än att betala. Vägrar de godkänna "Icesave-lagen" som tvingar dem betala får de inga stödmiljarder i lån från omvärlden för att ta sig ur finanskrisen.

Den isländska folkomröstningen får mig att tänka på en lika viktig avtalsprincip som pacta sunt servanda: friheten att avstå ett val. Denna frihet är inget som unnas Island och deras möjligheter att tacka nej till "Icesave-lagen" kan jämföras med friheten för en ormbiten att tacka nej till ett enormt kostsamt motgift för att rädda sitt liv. Islänningarna själva har inte sökt sig till den kasinoekonomi som bitit deras land med sitt dödliga gift, ändå ska de tvingas betala ett gruvligt pris för att överleva.

Frågan jag ställer mig är varför en liten nation ska tvingas välja att bära en enorm skuldbörda när andra länder inte ställs inför ett liknande val? Vem har exempelvis vågat ställa krav på att USA ska betala tillbaka till omvärlden alla de tusentals miljarder dollar som detta lands konkursade banker kostat oss alla?

Av Tomasz Striner 18 jan 2010 10:17