Ge tiden hopp

Blomman Som står på min byrå Påminner mig om
Att det aldrig är försent
Att inte förlora hoppet och tilltron till livets möjligheter

Så här var det

Det var en gång en blomma Som jag fått till skänks Den var praktfull och fin
Med klasar av blommor i ljuvligaste aprikos/röd färgskimmer
Dens namn Vet jag inte Fast jag forskat och hört mig för Är det ingen som vet

Hur jag än vårdade denna magnifika blomma Trivdes den inte hos mig
Den tappade sina vackra blommor först Och tacklade sen gradvis av Tills bara en brun, torr stam återstod
Till synes död Uttorkad Tänkte jag slänga den Många gånger För vad skall man med en blomma till
Som förlorat sin skönhets blomster Sitt livs låga
Men varje gång var det något som stoppade mig och höll mig tillbaka
Som fick mig att bära in blomman igen. Tillbaka på sin plats Om och om igen
Människor som besökte mig, tittade på min blomma och log Köpte sen med sig, när de kom... nya
Sådana som tål en omild och glömsk behandling Från någon
Som inte kom ihåg Det där med blommors behov, av vatten och jordbyten

Så kom den dagen Då det definitiva beslutet fattades Som jag trodde Att NU fanns det ingen återvändo
Blomman SKULLE kastas
Den hade fått tillräckliga med tålamodets förhoppning... om att ta sig och komma igen
Med bestämda och raska steg, tog jag sikte på soptunnan
Men som alla andra gånger förr
Hindrades handlingens framfart, som av en osynlig kraft Eller en medvetenhet, som inte än vaknat upp
men som bromsade mig I min tänkta handling, när det gällde blomman
Den här gången fick den inte komma in Tillbaka på sin plats Utan den fick stanna ute på altanen
Det var ju sommar... Sen var jag less, på dens deprimerande uppsyn

Den bruna torra pinnen, stod där i sin kruka Till synes utan liv
Men en dag, så skedde undret
Den torra stammen hade fått förnyad kraft Och gav åter liv till blommor i klasar, med sin underbara färg
Stammen, hade dessutom skjutit skott och stod nu där Stolt I sin kraftfulla, gröna mundering

Sen, har jag förstått Att det blomman oxå talade om för mig Förutom vårdarinnas brister
Var Att luften i huset inte var bra För varken blomster eller människor
Så ni förstår Att blomman som nu växer med kraft Betyder mycket för mig
För den har fått mig att ge tiden hopp Och att inse Att där den inte trivs Där skall ej heller jag vara
Och inte att förglömma Vårdarinnan har blivit mycket bättre, på det där med blommors omhändertagande
Ett grönt... livfullt och blomstrande 2010 önskar jag er alla Kram

Av Inger-sofia Boström 11 jan 2010 10:25