Ska vi få dö en naturlig död?

Jag sitter på ett sent hembesök hos en patient som inte gärna vill åka in akut till sjukhuset. Det är en man som är närmare 90 år gammal och han ligger bekvämt i sin säng medan jag, hans son och biståndshandläggaren sitter på stolar runt sängen.
Sonen är orolig och trycker verkligen på att hans äldre pappa borde ta sitt förnuft till fånga och säga ja till vården som vi inom hemsjukvården inte kan ge honom. Biståndshandläggaren kör på sonens linje och jag känner helt plötsligt synd om denna man som varit en handlingskraftig, självgående individ för inte så länge sedan. Nu ligger han i underläge medan vi sitter över honom.

Jag blir lite illa berörd när jag tittar på mannen som inte ser särskilt dålig ut. Självklart hade det mest optimala för honom att komma in till sjukhuset och bli lite uppvätskad eftersom han haft lite problem med illamående och inte fått i sig den vätska han borde de senaste dagarna, men jag ser också en man som kanske inte har lust att göra allt för att kunna vara med några år till. Han är kanske nöjd med vad han åstadkommit och vill bara ha det bra där hemma medan han sakta säger hej då till ett långt liv.

Jag vrider ansiktet till höger och ser på sonens oroliga ansikte och jag förnimmer en fasa över att han skulle förlora sin pappa. För vem skull skickar vi eventuellt in patienten till sjukhuset? Är det sonen som inte vill mista sin pappa eller är det för mannen i fråga som gärna vill. Eller är det kanske för biståndshandläggaren som kan skriva en positiv rapport. Eller är det kanske för min skull som sjuksköterska som då inte behöver ta tag i ett problem när det gäller personaltäthet, minskat vätskeintag med alla de problem som då uppstår, som dåliga elektrolyter, intravenösa infusioner i hemmet, som inte är så populärt och oroliga anhöriga?

Jag lutar mig fram och lutar armbågarna mot knäna och tittar mannen in i ögonen. Det är en envis man som inte alltid har så lätt för att komma överens med hemtjänsten vet jag, men han ler mot mig när jag ställer frågan vad han helst skulle vilja göra. Jag lägger en hand på hans arm och säger att vi trots allt är här för hans skull. Han ler och jag möter hans pillemariska blick när han säger att han vill vänta till nästa dag. Han tycker inte det är så mycket att härja om, och han har ingen större lust att sätta sig på akuten, vilket jag har full förståelse för. Jag lovar sätta in ett extra besök hos honom under natten vilket lugnar sonen och vi går därifrån.

När jag sitter i min bil hem kommer mötet tillbaka till mig och mina tankar vandrar tillbaka till den tiden då jag arbetade på hospis. Då hade jag hand om döende cancerpatienter och jag kommer ihåg de viktiga brytpunktssamtalen vi hade med anhöriga, patient och läkare. Det var ansträngande samtal då vi pratade om att avsluta intravenösa behandlingar, eller det kunde ha att göra med att man avslutade palliativa behandlingar. Dessa samtal var till för att förbereda och informera patienten och anhöriga. De hade också till syfte att låta den berörda vara med i besluten. Patienten kunde ha en önskan att avsluta en behandling men de anhöriga var inte alls där mentalt. Då kunde vår närvaro hjälpa kommunikationen mellan de som hade starka känslomässiga band, för det är inte lätt att säga till de man älskar att man väljer att lägga ner striden och istället väljer en ny väg.

Efter att i några år arbetat inom hemsjukvården så ser jag allt tydligare att sådana brytpunktsamtal hade varit av godo både för patienten och de anhöriga. Vi vårdar och botar i väldigt stort utsträckning idag. Vi kan med hjälp av mediciner leva väldigt länge. I allt större utsträckning handlar det inte längre om naturligt döende utan om när kroppen helt enkelt inte orkar mer på trots av. Mina tankar handlar inte om eutanasia, det vill jag starkt trycka på, utan detta handlar om att ta en diskussion med anhöriga och patienter tillsammans med läkare och sjuksköterska om hur man skulle vilja ha det när man blir så gammal att man tycker att det naturliga ska få ha sin gång. Om till exempel mannen jag berättade hade sagt att han ville stanna hemma och låta livet gå sin egen väg så hade det känts väldigt tillfredsställande för mig om alla parter hade kunnat respektera det och vi hade då kunnat ge en bra omvårdnad så att slutet blev något “bra".

När ska vi ta dessa samtal, är de en realitet i framtiden? Tyvärr tycker jag ibland att de som får dö mest värdigt är de som har en cancerdiagnos eftersom man haft många samtal och man är väl förberedd. Lika förberedd borde man vara för det naturliga döendet. Är vi beredda på att tacka nej till vård och kan vi respektera våra nära och käras önskan? Är vi så långt gångna som människor att vi accepterar döden som något naturligt?

Av Birgitta Stiefler 06 jan 2010 19:14