Verklighetens Robinson!

Året var inne på sina sista dagar, julen, mellandagarna hade varit snart är det nyårsafton. Snön ligger vit o fin och det är kallt o friskt så det riktigt biter i kinderna, härligt väder för en långpromenad. Slottskogen är vacker och djuren ser ut att må bra.

Hemvägen blir mer klätterutmaning, byxorna täcks med snö när jag strävar uppför. Brant är kul, finns alltid träd och buskar till hjälp. Ett nytt berg att utforska. Grejer ligger strödda, trasor, träbitar. Kanske från sommaren? Någon har suttit här o festat o sätt på utsikten kanske. Mer saker o något som liknar en koja eller ett provisoriskt tält. Oj, knarkarkvart hade jag på tungan, men sa inget. Min vän som var med hade redan backat, men jag känner en blandning av nyfikenhet och tyst rop på hjälp. Jag går närmare och hojtar lite: "Är det någon här?" Jag tror att det kanske bor folk här. Nä, i den här snön, i den här kylan kan nog ingen människa leva så här. Jag fortsatte "Hallå är det någon här?" Det hörs nåt, nåt hoande skrockande liksom inifrån tältet. Det är folk här. "Det bor någon här!", ropar jag till min vän som är en bra bit bakom mej. Spännande, tänker jag. "Nej!", skriker han, "Nu vänder vi, jag går ner".

Aldrig i livet. Jag går inte nu. Här vill jag stanna och hälsa, utforska, ta reda på få veta vad som döljer sej bakom alla bylten presenningar, papp, mattor och kuddar och grejor. Bor det verkligen någon här? Vem då? Varför?
"Hej", säger en liten ljus kille, ganska mager i grå träningsoverall.
"Hej!"
Vi skrattar båda två.
"Bor du här?"
"Ja. Hur hitta du mej, här är det ingen som går."
Han var inte arg, mera glad.
"Jag bara tog den här vägen för det är roligare att klättra över bergen än att gå runt."
"Ja det är inte ofta man ser någon här."
"Nähä, men jag tänkte att jag ville hälsa i alla fall."
Han skrattar och tycker nog det var ganska så kul att jag stannade till, ja, trängde mej på för att prata en stund.
"Men bor du verkligen här? Ensam då?"
Tänker mej en sär eremit som dragit sej bort från samhället, men han ser ändå inte ut så, inte så sjaskig liksom, inte en massa skägg i ansiktet.
"Min tjej bor också här. Men hon är inte hemma nu."
"Det måste vara fruktansvärt kallt, men det är ju bra att ni är två då och kan varma varandra."
"Ja".
Han skrattar till igen. Ansiktet lyser upp, han ser glad ut på nått vis.
"Det är inte så kallt, vi har isolerat."
"Hur länge har ni bott så här då?"
"På den här platsen sedan i juni. Innan bodde vi på ett annat ställe på andra sidan av berget."
"Otroligt!"
"Ja du vet det är inte så lätt att hitta någonstans att bo nu för tiden."
"Imponerande att ni fixar det."
Tänker i mitt stilla sinne att det får gå till så här. Ska det vara så att folk måste sova ute mitt i smällkalla vintern här i vår till synes välordnade samhälle. Det trodde jag inte.
"Så det är inte många som vet att ni bor här då?"
"Nej."
"Nej, det är väl bäst, annars skulle det väl kanske bara bli en massa spring och ni får bjuda på kaffe hela tiden."
Ja han fnissar till.
"Det var trevligt att prata med dej."
"Detsamma", tyckte han.
"Det var ju en överraskning att hitta folk här på berget.
Jag kanske kommer förbi igen."
"Ja det kan du göra", sa han.
Grubblade på om jag hade något att ge honom, kände i fickan, kom att tänka på att där ligger ju i alla fall ett par 20-lappar. Sträckte fram dom.
"Jag har inte så mycket med mig. Ta det här allafall."
"Tack" sa han, och tog emot.
"Hej då."
"Hej då."

Några steg därifrån ringer min vän.
"Var blev du av?"
Jag bubblar och berättar.
"Jag har vickat foten", säger han.
"Ojdå."
"Ja, så jag är nere på vägen."
"Okej."
"Jag går över berget och vidare tills jag är hemma."
"Jaja, vi ses hemma hos dej då."
"Ja, hej."

Upprymd. Huvudet fullt med tankar. En bra bit hem, fortfarande ljust. Jag börjar fundera på om jag skulle hinna tillbaks med lite middag? Undrar hur de klarar sig med mat. Lagar jag varm mat håller inte den sej varm tills jag är där.

Jag gräddar våfflor. De kan man äta även om de kallnar. Jag packar i en glasslåda. Äter lite medan jag lagar. Måste skynda mig nu, det börjar skymma, mörknar fort.
Stoppar säcken full och lite till och ger mig iväg igen. Min son skickar med en ficklampa utifall att jag skulle behöva lite ljus på vägen. Jag vet ungefär var det ligger och ska nog hitta tillbaka dit.
"Men kommer jag inte tillbaka till sju får ni göra något", säger jag och ger mig i väg.

Känner spänning när jag pulsar genom snön en snårig väg för andra gången i dag. Men den här gången har jag ett mål.

Undrar vad han tycker om att jag kommer tillbaka, om det är någon där nu. Kanske blir jag utskälld för att jag tränger mig på. Kanske är det flera där nu och kanske är de påtända eller fulla och odrägliga... Hm, tankarna far genom huvudet, men det går nog bra. Jag behöver ju inte gå in.

Inte så lätt att hitta tillbaka. Letar en kvart innan jag hittar. Det är mörkt också, men ögonen vänjer sej. Blir glad när jag ser den lilla boplatsen igen och det pirrar lite i magen, ganska spännande.
"Hej, hallå, nu kommer jag igen. Är det någon hemma? Nej ingen hemma eller, har du gått. Sover du?"
"Hej, vänta lite, måste bara vakna."
"Jasså du låg och sov, är det natt redan?"
"Nä, men det finns ju inte så mycket annat att göra"
"Det är bara jag igen, nu har jag bakat lite våfflor, tänkte att ni kanske ville ha..."
"Å, ja det är klart."
Det dyker upp ett nyvaket lite huvud i tältöppningen. Småpratar lite, men han kommer inte närmare. Jag står lite utanför ytterpresenningen.
"Kan du komma hit å ta emot?"
Han kommer ut ganska tunnklädd.
"Här är lite sånt och lite sånt"
Jag plockar upp ur säcken.
"Ojdå!"
"Ja, tomten ska väl komma till er också"
"Tack, så mycket"
"Varsågod"
"Hej då och gott nytt år då"
"Ja hej då och gott nytt på dej också"
När jag vänder mig om för att gå säger åt mig att vara försiktigt för att det är halt i dag. Jag hör att han småskrattar och pratar lite där inne i tältet när jag går. Han blev glad. Jag kan inte urskilja om det är någon annan där inne som han pratar med. Det var gott att få ge dom lite mat.

Jag var hemma i god tid före sju.

Det går några dagar. Tänker på de och vad jag skulle kunna göra. Svårt. Jag vet inte riktigt.

Av Bente Wikman 02 jan 2010 08:42