Indien by bike

"No no please!" hör hon Pelle skrika, hon vänder sig om och ser att det rinner något rött längs hans arm. Han skriker och försöker att värja sig. 470 mil… några killar som är gröna i sina ansikten och skriker ”Happy Olly” medan de susar förbi. Det är 22 mars. De är på cykeltur i Indien och har just tagit sig över till provinsen Orissa. Nyligen satt de nöjda och åt frukost bestående av babygröt som de mixat med vatten. Hur hamnade de då här?

Det börjar med att de landar i Delhi en natt i mitten av december. Många människor samlas runt paret med cyklarna från Sverige. Kvinnan i paret, Bente, är full av iver och förvänta. Mannen, Pelle, undrar hur det ska gå… De väntar på att det ska gry, men går ut för tidigt. Strax blir de påhoppade av taxiförare och andra som vill erbjuda sin hjälp. Det är svinkallt och smoggen kommer att ligga tjock fram till 11 på förmiddagen. Tillbaka in kommer de inte utan att visa upp biljetter. De tar på säkerhetsvästar och hjälmar och ger sig ut.

Hon cyklar först, skriker bak till Pelle att det är hål i vägen, när hon tittar fram igen står hon öga mot öga med en svart helig ko. Det skulle bli den första av många. Lösa hundar och getter i koppel, trafiken hårdnar. Det är 20 km till Dehli, Pelle får punka halvvägs, de hittar en reparatör och får lagat däcket för sju kronor.

De hittar rum och sover några timmar, kommer sedan ut till eld på gatan... De sitter med gubbar runt elden, där på asfalten utanför hotellet, det är riktigt kallt när inte solen lyser. Det är stimmigt, hög ljudnivå. De hittar internet med tangenter så skitiga att det är omöjligt att se bokstäverna, det de plitar ner vill inte heller sätta sig där det ska, texten hoppar och far så de får lägga ner det.

De och äter avokadosallad och kyckling med ris. När de betalar blir de tillfrågade om de har tid att vara med på en filminspelning, en Hollywoodproduktion som ska spelas in vid Taj Mahal, de ska få mat, logi och lön, åka med buss nästa dag och komma tillbaka efter två-tre dagar. Hon blir eld och lågor, han behöver tänka. Klart dom tackar ja och spelar in några dagar vid ett av världens sju underverk. Dit hade de ändå planerat att åka. Bara att komma in skulle ha gått på 750 rupies, om man inte är Indier, då kostar det 20 rupies. De filmar i en portal, står där intet ont anande när en duva prickar sin skit rakt i ögat mellan glasögonen på Pelle. Filmteamet skyndar till och hjälper med vatten, papper och ögondroppar. Det gick bra, han hann nog blunda.

Fotografer vill sälja sina dyra tjänster. Fram på eftermiddagen blir de trötta på att vänta och promenera, hon väljer en bänk och börjar skriva kort. Vet att fotograferna använder bänken men de använder alla bänkar så hon bara viftar bort dem, och fortsätter skriva. De ber så snällt och när hon tittar upp står där en hel flock, hon skojar bort det och säger att då vill hon också ta kort, det är ok, hon får till och med vara med på bilden. Mitt i bilden sitter hon och skakar hand med en man i uniform. Delegation, säkerhetsstyrka och allt, på hennes andra sida sitter en medelålders kvinna, hon berättar att ”nu har du skakat hand med Nepals högsta militära ledare”. Efter en tuff dag i filmens värld väcks de ur sin tupplur av trummor och sång. Är det karneval i stan? De dras mot tonerna i grannskapet, släpps in med glädje, bjuds på mat och dryck. På scenen står en känd Bollywood-artist. Det är ett fint bröllop och de blir väldigt glada över att få så långväga gäster, Bente och Pelle, de blir glada över att få en överraskande trevlig kväll.

De återkommer till Delhi för att stanna några fler dagar. Medan hon väntar i dörröppningen en morgon kommer en liten tunn flicka i trasiga smutsiga kläder, hon är akrobat, gör kullerbyttor fram och bak, tar sina ben bakom nacken och snor runt som en cirkusartist, hon kan vara fem år. Bente är mäkta imponerad och tar kort men kameran hinner knappt med, borde ha filmat. Hon frågar som hon brukar, om flickan är hungrig, vill ha bananer, apelsin? Nej, och inte vatten heller, men gepata. Så fick Bente lära sig att gepata är bröd med fyllning. Klart hon får, och hon vet precis var de ska gå för att handla det. Barn som tigger har hon svårt att gå förbi, köper ständigt bananer och delar ut... En sen kväll står en bedjande lusig och skitig grabb framför deras fötter, hungrig. Hon letar efter den finaste bananen, men snart skrattades det åt den och pojkarna använde den till att sparka boll med. Kanske var det precis vad som behövdes för att bli lite mera hårdhudad.

Turistattraktionen Röda Fortet, som bevakas av kulsprutevakter bakom sandsäckar besöks. Efteråt går de mot ett tivoli men hamnar mitt i en getutställning, får beskåda getter pyntade med halsband och glitter. På Metron som ska ta dem hem är det säkerhetspådrag som på en flygplats, beväpnade vakter, väskor ska tömmas och alla ska passera genom en röntgenapparat.

Hon vill cykla vidare men han drar sig, så de tar tåget till Bombay. De får inte låsa sina cyklar, märkningen består av en platta som skärs loss från en metallbehållare, färgen filas bort sedan skriver man nummer och namn på den... Hej då cyklarna, undrar om vi ses igen.

Tåget är försenat, en dryg timmes väntan på perrongen. En halv meter från deras fötter bor en koloni med möss, och på spåret bland skiten kryllar det av råttor och fattiga människor har det som sitt hem. Det kryllar av folk som ska antingen på eller av när tåget rullar in på perrongen, här finns inga regler, starkast vinner!

Cyklarna fick rulla igen, i Bombay. De bor nära det vackra Gatway of India, fantastiskt läge utmed vattnet, billigt pris. Fast väggarna i rummet går inte helt upp till taket och deras rum har en mus i väggen. Den muras in då de klagar. En vacker utflykt till stadens strand blir snabbt mindre trevlig då Bente plötsligt blir matförgiftad och får kämpa, spy och cykla hela den fyra timmar långa vägen hem…

De hinner dansa i en Bollywood-film innan de efter så där en tio dagar åter sätter sig och cyklarna på tåget, med destination Goa.

Solnedgångar och vackra vyer, den lilla provinsen utforskas på cykel. På vägen mot Vasko Da Gama passerar de små byar med allt från soptippar till allsköns värkstäder, många djur och mycket folkliv. Folk längs vägen hälsar och vinkar. De fattar beslut om att fortsätta söderut med de egna färdmedlen.

De har utmanat höga berg längs sin väg och fått erfara att Indien är allt annat än platt, i alla fall i provinserna Goa och Karnataka. Det händer att de får kapitulera och leda cyklarna uppför. Varmt är det i den stekande solen, mitt på dagen, och det rinner en och annan tår av svett längs deras kroppar.

Naturen är vacker. De cyklar om en jättestor elefant, en gubbe med en oxe i rep, och en gammal gubbe som vandrar uppför berget med bara en liten tyglapp fastbunden med ett snöre runt midjan och en vandringsstav i handen.

De kommer till Palolem, hittar rum, och på morgonen vaknar de till den vackraste av vyer, lägger sin filt direkt på stranden. De har en liten ö att vada över till, och stenar att hoppa på. Solen går fort ner i havet, och middagar intas i lagom tid för detta naturens skådespel. Karnataka tar de från norr till söder på några dagar, med tio milars cykeldagar biter det skönt i musklerna…

En morgon underhålls de av ap-människor, ja de är viga som apor, där de svänger sig upp i toppen på palmträden och plockar ner kokosnötter. Heliga kor går helt som de vill längs vägarna. Oxar kommer med jättestora lass och folk springer barfota med stora lass på huvudet. Vid byggen är det ofta kvinnor som fraktar stora murstenar på huvudet. De är unga vackra och går rak och stolt på vägen fram med sitt tunga lass på huvudet.

En natt sover de i Gokarna, en sjaskig stad vid havet, med halva hus, tempel, pilgrimer och några övervintrade hippies som ser ut att ha blivit kvar sedan 60-talet. Husen var halva fick de veta, för att regeringen hade kommit och bestämt att alla svartbyggen skulle rivas, det var rivet längs med hela gatan.

Från Gokarna gick turen vidare söderut, de äter lunch i Bhatkal och gör kvällen i Kundapura, ser vilda apor längs vägen och hinner heja på glada anhängare. Folk runt dem äter med händerna, men de får sked och i bland gaffel. Många män har kjol eller höftskynke, och går barfota, även kypare. De betjänas av små pojkar, cirka åtta år, men det är olagligt, så 14 heter det alltid att de är.

En natt i Odopi, nästa dag efter 145 mil på cykel intar de storstaden Mangalore. En läkarkonferens tvingar dem ta lite lyxigare övernattning. Morgontidning och frukostkupong, en fantastisk vacker pool, men den fanns bara på bild... så kan det vara i Indien. Kasargod, sedan Bekal, där de jagas av biljettsäljande vakter på stranden.

Trivandrum intar de med tanken att bo på husbåt, alla resemagasins rekommendation, tyvärr är numera alla båtar bokade för lång tid och priserna skyhöga. De får njuta av en mysig tur med kanot istället. I Kotzikode äter de en måltid serverad på ett palmblad medan herrcykeln välter ovanpå damcykeln med resultatet att stödet vrids uppåt mot himlen för att sedan gå av.

Ett tåg trummande munkar passerar, de går in i folks trädgårdar och plötsligt hörs en skottsalva, de för oväsen tills de får något... Gråten är nära i Bentes ögon då hon kör av vägen i mörkret, i Kunnamkullam har de letat fem mil efter rum, räddningen blir att de får ligga på ett konferensbord med sina filtar över sig.

De trampar sina cyklar ner till sydligaste spetsen Kanyakimari, där de får bo med en slående vacker utsikt, men väcks av sång och bön som dånar ur högtalare riktat mot fönstret strax före fem varje morgon. Norrut utnyttjar de motorvägsbygget och åker på den halvfärdiga vägbanan minst 80 mil. I Madurai besöks största templet och de sitter på trappan till Gandhis hus. I Vishakhapatnam kommer de med på bild i The new Indian express.

22 mars på väg mot Gokalpur on sea och de har ingen aning om att ”Olly” betyder lycka och det är färgernas festival i Indien. Det röda på Pelles arm var bara början, snart såg de båda ut som färgglada paletter.

Av Bente Wikman 30 dec 2009 10:28