Min långa resa

I.
På väg med tåget
ut i ingenstans
en ensam väg i kval och smärta
så nära att förenas
med den framrusande tiden
Den värsta hästen
med enda viljan att döda
är min onda farkost
de vispande hovarna
tecknar dödens silhuett
mot natthimlen

II.
Det nya väntar
längs den gamla vägen
med passagen svår och farlig
därunder gapar djupet
I minnet glimtar fram
den lilla flickan
kvar djupt därnere
i "Sanders Dalar"
fast spången är så smal
och floden forsar vilt
så trygg i Pappas hand

III.
Nu är jag utanför
ser hur den jag var
bara fortsätter falla
med utebliven duns
Dig ser jag ännu gå
genom ensamma rum av is
välja bland återvändsgränderna
men utan att längre röras
av din frågande blick
Det slutliga svaret skickat
till världens ände, okänd adressat

IV.
Via undergången
färdas jag mot dig, käraste
Det finns en liten glugg
helt fri från dimmor
för den som Ser
egentligen hela himlen
Min vän som väntar
att äntligen få känna
bar hud mot sina händer
förloras i det Hela
se i mina ögon att han lever

Av Gitta Gislén 21 dec 2009 12:16