Tankar om kärlek i juletid

Det är fredag kväll och snön har yrt omkring därute det mesta av dagen. Jag har kasat omkring i min Toyota på jobbet som distriktssköterska och till slut landade jag i det gamla statarhuset där vinden letar efter en springa i de gamla spröjsade fönsterna. Katten Svante ligger bredvid mig och spinner lite fredagsförnöjt och huset är tomt. Det är bara jag som håller katterna sällskap denna kväll i en tid som borde handla om knäck som fastnat på golvet, pepparkaksdeg som klonar sig till "the never ending story" och julmusik som ackompanjeras av den lilles nybörjar-gitarr-förmåga. Men som sagt det är tyst i en tid som förespråkas av kärlek. Inne i mitt huvud har jag en bild av en Fanny-och Alexander-jul men här i verkligheten är den annorlunda och jag landar i ordet kärlek efter att ha sett upplösningen på "Bonde söker fru".

Under de åren jag varit ensam har kärleken förändrat sig för mig. I början handlade det om avsaknaden av kärlek, eller det jag trodde var kärlek. Efter så många år i en relation hade jag ingen aning om hur livet skulle vara utan den där personen att ventilera tankar med och som höll mig varm under täcket. Fast å andra sidan; var det verkligen kärlek eller ett behov av närhet? Jag vet inte idag, och det har ingen betydelse mer. Jag vet bara att de första åren efter skilsmässan var det viktigt att åter träffa någon. Jag träffade män, men insåg till slut att jag var den som alltid såg till att det inte blev någon förlängning. Då slutade jag dejta, för jag ville inte såra någon, vilket jag gjorde.

Plötsligt ändrade sig sökandets karaktär, eller rättare sagt det blev ett tomrum. Jag började leva för mina barns väl och ve, mitt arbete och mitt intresse för skrivandet. Flera gånger fick jag höra att skrivandet var ett substitut för något annat och jag vände och vred detta påstående flera gånger inom mig tills jag insåg att det inte var ett substitut. Jag insåg också efter något år att kärleken kan te sig på olika sätt. Jag har ett yrke där jag själv kan bestämma om jag ska ge mycket eller lite av mig, och vad vill jag ge? Jag kan ge mina patienter den hjälp de behöver men jag kan också stanna upp i stunden och försöka se bakom deras behov utan att för den saken skull vara oprofessionell. Det finns så mycket kärlek att ge till våra medmänniskor, vilket egentligen borde vara det mest självklara, men vi har ofta så bråttom så vi jäktar förbi mannen på gatan med den sökande blicken eller kvinnan i affären som bara behöver ett bekräftelsens ord.

För några år sedan träffade jag en man och vi pratade mycket om vad kärlek stod för. Han menade att det handlade om bekräftelse på det egna Jaget och Egot. Jag vet att jag protesterade en del för hos mig har alltid den sanna kärlek handlat om den villkorslösa kärleken. Jag vände och vred dessa ord inom ett tag och gick igenom mitt förhållningssätt mot män och medmänniskor. Det blev en del nya sanningar, en del revidering men också sådant som jag kände jag fortfarande kunde stå för.

När jag hade blivit klar med analyserandet och sorterat bort dem från Egots önskningar kom jag fram till att jag säkerligen inte är den optimala partnern. Någon kallade mig en gång en social ensamvarg och visst är det svårt att ta sig igenom mitt innersta skal, men det är okej det med. Alla behöver inte leva i partnerrelationer. Jag har gjort det i 18 år, på gott och ont, och även om jag saknar närheten, och den tysta stunden med någon ibland, så finns det så mycket annat i livet.

Utan ånger eller sorg lägger jag krutet på mina barn och mina patienter. Det finns så många ensamma människor som inte har någon, som gift sig med en ångetsladdande ensamhet och som längtar efter medmänsklig kontakt. Där finns också den sanna kärleken.

Katten Svante har gett sig iväg från min sida, men Oscar har tagit hans plats. Nu önskar han lite kärlek så jag slutar här och ägnar mig åt honom.

En God jul på er alla och ta hand om varandra.

Av Birgitta Stiefler 18 dec 2009 21:58