Stressen inom idrotten måste bort

Det är helt klart att stressen har blivit ett stort samhällsproblem. Och värst har det blivit inom idrotten. Jag råkade titta på friidrotts-VM i somras och blev helt chockad. Här hade man verkligen bråttom och folk sprang runt som galningar. Jag är väl dum, men jag förstår inte vitsen med att stressa på så. Här sprang man 10 000 m och hade otroligt bråttom. Om jag skulle springa milen på 27 min, ja, då skulle jag bli helt utmattad. Och det skulle ta lång tid för mig att återhämta mig och jag skulle inte orka gå på krogen på kvällen och dricka vin och äta en brakmiddag. Det är ju det som är meningen med livet.

Nej, man borde införa en ny tideräkning inom friidrotten. Att den som springer milen på exakt 30 min, eller kommer närmast, vinner. Då skulle man slippa den där stressen. Och löparna skulle i lugn och ro springa runt och småprata med varandra. Fast det gäller förstås att ha en inbyggd klocka. Och det mest spännande blir att få reda på vem som vann. I höjdhopp blir det också nyordning genom att man bara hoppar på en höjd, exempelvis 225. Här gäller det att inte riva, för då blir man utslagen på direkten. Och hoppningen kan pågå ganska länge. Men klarar man höjden 17 gånger utan att riva, så är chansen stor att man vinner. Så det kan bli en riktigt spännande tävling.

I spjutkastning gäller det att kasta exakt 80 m. Då slipper man de där långkastarna som hela tiden överanstränger sina rygg- och armmuskler och skuldror så att de blir invalider för livet. Möjligen invänder nån att det gäller att ha tur. Men det håller jag inte med om. Att pricka 80 m kräver en oerhörd skicklighet.

Idrottarna lider verkligen av stress och överansträngning. Och det är helt onödigt i det välfärdssamhälle vi lever i. Att få bort stressen inom idrotten skulle få slut på alla dopning. Man behöver nämligen inte ta några anaBolta streroider för att springa 100 m på 11.00 sek. Jag har skrivit till Svenska Friidrottsförbundet och lagt fram mina nya idéer. De har lovat att ta upp dem vid nästa styrelsemöte. Det här kan bli riktigt revolutionerande. För idrotten har kommit in i en återvändsgränd och riskerar att urarta om man inte får bort stressen, prestationsångesten och dopningen. Felet med dagens idrottare är att de inte studerat Horatius. Om de gjort det hade de vetat att det viktiga inte är att vinna segerkransen, utan att bli dammig av "pulver Olympicum" på den olympiska rännarbanan.

Av Lennart Karlsson 11 dec 2009 09:59