Vänstern legitimerar anti-israeliska åsikter

"Varför tycker ni inte om oss?" Frågan fick jag av en 17-årig israelisk tjej under en grillkväll förra veckan i Petah Tikva, någon mil utanför Tel Aviv. Hon hade läst om Davis Cup-matchen i Malmö, och vänstermajoritetens eget hopsnickrade bojkott av Israel i form av förbud mot publik under matchen. Hon undrade också om det var en vanlig uppfattning i Sverige att Israel dödade palestinier för att stjäla deras organ, med tanke på Donald Boströms skandalartikel på Aftonbladets kultursidor i augusti.

Frågorna var inte riktade till mig personligen, utan till mig som svensk medborgare. Kanske kunde jag ge svar på om svenskar i stort ogillar hennes hemland, eller om det bara är en liten andel svenskar som gjort det till sitt kall att agitera mot Israel?

Mitt svar var att jag är övertygad om att en klar majoritet av svenska folket stöder staten Israels rätt att existera, men att många är kritiska mot den israeliska säkerhetspolitiken. De flesta tennisintresserade här hemma skulle med all säkerhet inte haft något emot att gå på matchen i Baltiska Hallen, och många undrade vad Aftonbladet sysslade med när de publicerade anklagelser som till och med den palestinska nyhetsbyrån Ma’an News Agency kallade "bisarra". Det som gör att Sverige framstår som alltmer anti-israeliskt är att det som tidigare var extrema ståndpunkter numera flyttat in i eller legitimeras av etablerade organisationer som SSU och Socialdemokraterna.

Vi har sett att Ung Vänster avskyr Israel tillräckligt för att sätta likhetstecken mellan Israels flagga och hakkorset under demonstrationer, och vi har hört deras företrädare försvara det. Men vi har på senare tid också sett ett socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, Ilmar Reepalu, som är beredd att praktisera negativ särbehandling mot israeliska idrottsmän. Vi har sett bilder på Mona Sahlin från demonstrationer med flaggor från Hamas och Hizbollah, två terrororganisationer fast beslutna att förinta staten Israel. Vi har kunnat läsa om en SSU-ombudsman som bloggat om Israel och kallat landet för "en nazistisk regim", samtidigt som kraftfulla avståndstaganden från ledningen för de unga socialdemokraterna uteblivit.

Vilken effekt får det när extrema ståndpunkter legitimeras? Svaret ser vi i den osannolikt starka polarisering som omgärdar debatten kring Israel/Palestina. Antingen talas det om en "apartheidmur" eller ett "stängsel" mot Västbanken. Antingen är det fel att bygga barriären överhuvudtaget, eller så är barriären i helhet försvarbar. Antingen var det en massaker i Gaza eller en rättfärdig reaktion på tusentals kassam-raketer från Gaza mot civila mål i Israel. Antingen…

I diplomatiska sammanhang brukar det talas om "barriären", vilket spontant känns som en rimlig beskrivning av något som till 95 procent består av stängsel och 5 procent av mur. Det är också ett rimligt antagande att vi här hemma hade haft förståelse för om vår regering försökte göra allt i sin makt för att få stopp på självmordsbomber mot skolbussar och diskotek. Det skulle inte vara märkligt om vi skulle glädja oss åt att antalet offer för terrorattacker skulle minskat till nära noll från 289 under ett år 2002. Lika troligt är det att vi skulle reagerat negativt på att barriären inte följer de gränser som brukar skilja staten Israel från Västbanken.

När det skjuts tusentals raketer per år över gränsen mot Israel från Gaza är det föga förvånande att det kan komma att leda till en reaktion. Den reaktionen såg vi i form av kriget i Gaza, då den israeliska försvarsmakten försökte finna de terrorister som attackerat civila mål. Det är mänskligt att känna sorg över alla de människor som dog på grund av kriget, och vrede över att oskyldiga dör. Det är i sin ordning att kräva utredningar av vad som hände under kriget. Det är också fullt naturligt att stilla undra varför det är så att Israel bygger sina militärbaser långt ifrån civil bebyggelse, när Hamas väljer det motsatta, att förlägga sina baser och högkvarter till skolor och sjukhus.

I en konflikt är det inte alltid svart eller vitt, men några saker borde vi kunna enas om: Israel har rätt att existera. De som jämför Israel med en naziststat borde lusläsa material från Forum för Levande Historia. Den som under en demonstration upptäcker flaggor från Hamas eller Hizbollah borde antingen se till att flaggorna tas bort eller vägra delta i demonstrationen.

När vi är överens om detta kan vi kanske diskutera huruvida det var rätt eller fel av palestiniernas dåvarande ledare Yassir Arafat att år 2000 inte ens bemöda sig om att besvara erbjudandet om en palestinsk stat med kontroll över 95 procent av Västbanken, huvudstad i östra Jerusalem och 20 miljarder dollar i kompensation för de palestinier som flydde sina hem i samband med att Israel attackerades av fem grannländer dagen efter sin självständighetsförklaring 1948. Då kan vi debattera hur en tvåstatslösning borde se ut, och då kan vi kanske vara överens om att Irans sponsring av Hamas och Hizbollah är ett avgörande hinder för varaktig fred i regionen.

Socialdemokraterna och SSU har ett ansvar för att mota ut de extrema ståndpunkterna i fråga om Israel/Palestina ur politikens finrum. Då kanske framtida svenska israelbesökare slipper få samma frågor som jag fick under grillkvällen.

Förutom att besöka Tel Aviv, Västbanken, Knesset, Golanhöjderna och Jerusalem hann jag med en sak till. Hemma hos ordföranden för Young Likud kollade jag in Robin Söderling i ATP-slutspelet tillsammans med värden och en muslimsk palestinier från östra Jerusalem. Hur det gick? Söderling förlorade men diskussionen under matchen var intressant.

Vad säger de andra ungdomspartiledarna?
Klicka här!

Av Charlie Weimers 07 dec 2009 09:18