Otrogna män ska hållas kort

Jag sitter i en källare och jobbar, och jag ser hur han sätter sig i vår bil, och alla som ska samåka med honom tittar skamset på mig, och vänder sedan bort blickarna. Plötsligt vet jag i mitt hjärta att han är på väg bort från mig till någon annan, och jag öppnar det lilla källarfönstret i förhoppning om att han ska vända sig om och titta på mig. Mitt hjärta skriker av sorg och vädjan.

Det måste varit mitt intensiva stirrande som tvingade honom att vända sig mot mig. Hans blick var uttryckslös, så kall och likgiltig. Han ryckte nonchalant på axlarna som för att visa att jag måste foga mig.

Den lilla handgranaten som jag helt plötsligt håller i min hand, värker av längtan att kastas mot honom. Jag visar honom min rasande förtvivlan, och hans ögon vidgas av skräck när sprinten dras ut...

Poff, så vaknade jag just som det började bli lite intressant.

Av Susanne Strömstedt 03 dec 2009 10:49