Sveriges Vietnamkrig

Kriget i Afghanistan har många paralleller med Vietnamkriget. Den stora skillnaden är att det nuvarande kriget är godkänt av FN. Annars är det mesta sig likt. Dåtidens kommunister heter numera talibaner och tom "dominoteorin" har dammat av.

USA: s misslyckade försök att utrota kommunismen och införa demokrati i Vietnam, började också med militär och civil personal i mycket liten skala några tusen, men som sedan accelererade ganska okontrollerat till över en halv miljon soldater innan USA, av främst inrikespolitiska skäl, successivt reducerade styrkan till mindre än 100,000 vid krigets slut.

En liknande upptrappning har ägt rum i Afghanistan. Sveriges militära insats var också blygsam när det begav sig vid årsskiftet 2001/2002. Så sent som i september 2005 bestod den av 94 personer. I år beräknas den uppgå till runt 500 och i november 2009 tog riksdagen beslut om att styrkan kan utökas till 855. Tidigare var den gränsen 600.

I motsvarande grad har andra länder trappat upp sin militära närvaron i landet. Allt medan situationen på alla sätt bara förvärrats och demokratin och stabiliteten är mer avlägsen än någonsin. För närvarande består ISAF-styrkan av 67,000 man från 42 länder. Dessutom beräknas, enligt vissa källor, bara USA ha över 70,000 inhyrda civilister i landet.

Den nu relativt positiva utvecklingen i Irak står i stark kontrast till den i Afghanistan. Det finns förstås fundamentala skillnader mellan problemen i Irak och Afghanistan. Såväl religiösa, utvecklings- och utbildningsmässiga, som geografiska kan åberopas.

USA: s invasion av Irak, byggde åtminstone i ett avseende, på den felaktiga premissen, om landets innehav av massförstörelsevapen. Men trots det kan beslutet mycket väl visa sig vara helt rätt. Själv tillhör jag den lilla föraktade skara som ansåg, och fortfarande anser, det var rätt att invadera Irak, helt oberoende av regimens, vid just invasionstillfället, avsaknad av massförstörelsevapen. Bevisligen hade regimen tidigare använt sådana och det första Irakkriget 1991 visade vilket hot man utgjorde mot alla i regionen.

Ett talesätt, hos vissa närmast ett axiom, lyder: "Det går inte att bomba fram demokrati." Med att "bomba" menar man då inte bara rent bokstavligt utan snarare ett allmänt militärt ingripande för att störta en regim. Det är både rätt och fel. Demokratins utveckling i Japan och Tyskland efter andra världskriget är bevis på att det går alldeles utmärkt. Men exemplen är förvisso fler där det inte fungerat.

Vad är det då i huvudsak som skiljer Japan, Tyskland, Italien och förvisso även förhoppningsvis Irak från Afghanistan? Mitt svar är: en utbildad och hyggligt stor medelklass.

En medelklass är grundbulten för all demokrati. Många latinamerikanska stater är typexempel på svårigheterna att inför demokrati när befolkningen enbart består av en förmögen överklass och en fattig outbildad underklass. En hyggligt välmående medelklass är också en garant för en fungerande egendomsrätt som i förlängningen skapar ett rättsamhälle. Vidare utgör en stor medelklass, oavsett var i världen, bara genom att finnas till, ett motståndsnäste mot religiös fanatism och korruption.

Avsaknaden av en medelklass för att bygga en demokrati är huvudskälet till varför väst kommer att misslyckas i Afghanistan. Därtill kommer en rad andra svårigheter, inte minst rent militära, då landets geografi är en militär mardröm om man skall genomföra en fullständig ockupation och ett paradis för gerillakrigföring. Typiskt är att ISAF-styrkorna numera har fullt upp med att skydda sig själva snarare än att skydda civilbefolkningen. Allt medan talibanerna, i skrämmande ökad utsträckning, vinner befolkningens förtroende och heroinexporten går på högvarv.

Förvisso lät talibanerna al-Qaida och Usama bin Laden få en fristad. I Kabul planerades också 9/11. USA:s svar blev ett militärt ingripande med resultatet att Bin Laden fortfarande är fri och al-Qaida troligen finns i Pakistan. Allt medan heroinsmugglingen från Afghanistan tilltar och över 70 procent av befolkningen är analfabeter och medelinkomsten försvinnande låg.

Själv anser jag att afghanerna skall få avgöra sitt eget öde utan inblandning av andra, så länge man - till skillnad från Husseinregimen i Irak - inte utgör något väsentligt hot mot omvärlden. Gänget runt bin Laden samt al-Qaida är- trots allt - inte av den hotdimensionen och kan jagas på annat sätt. Om frånvaron av USA och FN i sin tur innebär att talibanregimen gör comeback så må det vara hänt. Varken USA eller FN har kommit på idén att invadera Nordkorea, Zimbabwe eller Sudan för att nu ta några andra skräckregimer bara för att regimerna är odemokratiska och folket far illa.

Nu inbillar jag mig inte att världen kommer att ta särskilt mycket intryck av om lilla Sverige tar hem sina soldater från Afghanistan. Men det borde vi av moraliska skäl ändå göra. Motståndet mot det svenska militära engagemanget har hitintills, med några undantag, begränsas till de delar av vänstern som mer reflexmässigt avskyr allt som luktar samröre med USA, vare sig det är i form av FN-samarbete eller annat. Utifrån en avsky för USA formar man alltid sin förenklade världsbild för att sedan ge den humanitär visdom.

Men jag är rätt säker på att motståndet mot kriget kommer att växa i Sverige. Och där finns ytterligare en parallell med Vietnamkriget. Då som nu, kanske i första hand inte så mycket för att inblandningen anses vara moraliskt fel, utan mer som en följd av ökningstakten i leveranserna av soldater i liksäckar.

Av Lars Nilsson 28 nov 2009 17:01