Våld normaliseras i det Svenska samhället

Förra helgen brann Torslandaskolan i Göteborg ner till grunden. Sista decenniet har hundratals skolor i Sverige satts i brand – varje år! Ett för Europa, och förmodligen resten av världen, graverande rekord. Graverande är också att brandmän och annan räddningspersonal ofta attackeras med stenar, raketer och liknande när de beger sig till vissa så kallade ”utsatta”, i huvudsak invandrartäta, områden för att hjälpa till. Det har sagts förut men tål att upprepas: i krig är räddningspersonal alltid fredad, men inte i Sverige i fredstid anno 2009.

Den nu aktuella branden skedde emellertid inte i ett sådant "utsatt" område och brandmännen kunde utföra sitt jobb som sig bör. Framhållas ska också att de gripna, misstänkta ungdomarna är hemmahörande i Torslanda, vilket talar för att de är etniska svenskar.

Håller vi oss till destruktiva beteenden i "utsatta" områden finns där några utomordentligt oroväckande saker att beakta. Bränderna och de åtföljande attackerna sker alltsomoftast i samma områden. Detta indikerar att det finns en systematik bakom, att det är organiserat.

En i sammanhanget förbisedd aspekt är att våld, vandalisering, brända bilar och byggnader är ett relativt normalt inslag i somliga, företrädesvis icke-europeiska länder, i krigshärdar, slumområden, mindre välbärgade kvarter och så vidare. Detta är så att säga en orsak till att man söker sig därifrån. Därmed inte sagt att man per automatik gör sig av med sin gamla beteenderepertoar när man anländer till ett nytt land. Särskilt gäller detta om det nya landet, såsom Sverige, inte ställer några som helst krav, till exempel avståndstagande från våld, för att erhålla medborgarskap. På så sätt kan mottagarlandets kravlöshet bidra till att destruktiva beteenden bevaras och uppfattas som normala hos vissa invandrare. För det nordiska sinnelaget är våld och bränder, än så länge, onormalt.

Emellertid har välmenande politiker i många år avfärdat skolbränder och våldsamma upplopp i förorterna, delvis också på andra håll, som bus- eller pojkstreck. Man har också hävdat att "vi" – här använder man gärna uppdelningen "vi och dom" som annars är tabu – "det vita majoritetssamhället", måste förstå att många ute i förorterna känner sig diskriminerade. När svenska ungdomar agerar destruktivt klassas det ofta som rotlöshet och/eller sökande efter bekräftelse.

Dessa förklaringar av bagatelliserande karaktär syftar till att lugna medborgarna som undrar vad som händer med deras en gång så trygga samhälle. Följdfrågan är om bagatelliserandet får till följd att våldsanvändning i slutändan normaliseras i ursprungsbefolkningens, svenskarnas, sinnen. Ju mer man utsätts för något, desto mer vänjer man sig.

Detta i sin tur ska ses i ljuset av de politiskt korrektas uttalade målsättning enligt vilken "vi" måste förstå och vara toleranta inför de förändringar som mångkulturen medför. "Det främmande är spännande", som Mona Sahlin har uttryckt saken. Eller som statsminister Reinfeldt sade, när han hösten 2006 besökte en skola i Stockholmsförorten Ronna, beryktad för omfattande problem, där polisen ett år tidigare besköts i samband med ett ingripande mot invandrare som trakasserat två svenska flickor: "Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån."

Naturligtvis skulle ingen av överhetens parter erkänna att man vill normalisera våldsamma beteenden. Hursomhelst kommer de inte ifrån slutsatsen som följer av att oförvitliga brandmän, ambulansförare, lärare, och till och med byggnadsarbetare numera tvingas gå kurser i "konflikthantering" för att de på ett normalt sätt ska kunna utföra sina jobb: åtgärden är ett erkännande av att konflikten som sådan är inneboende i det mångetniska samhället.

Någonstans vet man alltså med sig att problem finns, dock sällan hos "den andre" utan svensken är den som alltsomoftast får klä skott för dem. I den politiskt korrekta världen är det nämligen helt naturligt att invandrare som präglats av krig undslipper konflikthantering medan svensken som i 200 år levt fredligt, utan krig, är den som ska lära sig det och till på köpet vara utomordentligt tolerant. Ett tydligare exempel på skuldbeläggande tillika förvriden "logik" är svår att finna.

Av John Järvenpää 24 nov 2009 12:52