sourze.se

Sverige och DDR

Den östtyska regimen blev i Sverige allt populärare desto längre den varade. När därför champagnekorkarna for i luften i övriga Europa den 9 november 1989 var det begravningsstämning i Sverige.

"Muren föll och jag gick sönder", gällde dessvärre inte bara hur AB: s kulturchef Åsa Linderborg kände, när hon i en artikel beskriver sina känslor 20 år efteråt.

Man kan, med bara en lätt överdrift, säga att hela Sveriges utrikespolitik, som under åratal uppbyggts på grundtesen att kalla kriget och kommunismen var eviga storheter, i ett slag, förvisades till historiens soptipp den 9 november 1989.

Redan i mars 1989 hade utrikesminister Sten Andersson som såg åt vilket håll det lutade kraftfullt varnat NATO och Warszawapakten för att begrava stridsyxan och i hemlighet arbeta på en nyordning av Europa: "Vi i kommer att reagera kraftfullt mot en utveckling…som kan ha skadliga effekter för vår säkerhet."

Därför var det kanske inte så förvånande, att när Jarl Alfredius i TV: s Aktuellt den 10 november 1989 intervjuade diverse personer om murens fall, såg alla, inkl programledaren, ut som nyanlända från sin egen begravning. AB:s Dieter Strand ville trots att murens fall var "ett halvt historiskt ögonblick" sic! formulera ett "försvar" för muren. Han ansåg att den haft en fredsbevarande funktion. Och han var inte ensam om den uppfattningen.

Jens C Brandt gick i DN den 9 november 2004 igenom vad svenska media skrev 1989 om murens fall. När man läser vad som skrevs för bara 20 år sedan slås man av den okunnighet och enfald som var förhärskande. Medias och de svenska politikernas oförmåga att glädjas med övriga Europa är såhär i efterhand närmast ofattbar.

Grunden till Sveriges svansviftande för diktaturregimen i DDR och svartmålande av Förbundsrepubliken lades redan under 60-talet. Förbundsrepubliken ansågs redan då i vida kretsar vara ett revanschistiskt, nynazistiskt eller monopolkapitalistiskt klassamhälle av värsta slag där polisövergrepp mot medborgarna var vardagsmat. Detta i kontrast till tryggheten, lugnet, den folkliga gemenskapen, den låga arbetslösheten i DDR och fredsviljan hos dess ledare. Så sent som den 13/6 1987 reducerade den socialdemokratiska publicisten Gunnar Fredriksson i en artikel i AB friheten i Förbudsrepubliken till "larmande rockmusik på badstränder".

Brandt påpekar att även många borgerliga tidningar, delade den socialdemokratiska synen. Bristerna i DDR-systemet reducerades alltid till "bristande reformvilja", "inneboende tröghet", "doktrinära tendenser" etc. Dödsskjutningarna vid muren fick mindre uppmärksamhet än reportage om hur besvikna flyktingar från DDR var på livet i Förbundsrepubliken.

Typiskt för tidsandan var Utrikespolitiska institutets skrift "Honeckers DDR", utgiven 1987. Dödsskjutningarna vid muren nämns inte. Inte heller förekomsten av Stasi eller den tradition av "Sippenhaft" som DDR övertog från Tredje riket och som gick ut på att staten har rätt att bestraffa även anhöriga till förmenta "brottslingar".
Inga problem var så stora att de inte lät sig upplösas genom oförbindliga relativiseringar. "Och, när allt kommer omkring, så är vår egen svenska byråkrati väl inte heller alltid så rolig att tampas med" ansåg Utrikespolitiska Institutets författare.

Själv hade jag på 70- och 80-talet kontakt med åtskilliga LO-ombudsmän i mitt arbete. Så här i efterhand kan jag på rak arm inte komma ihåg någon av alla dessa som INTE någon gång var på studiebesök i DDR. Till Förbundsrepubliken organiserades minsann inga studieresor. Där fanns inget nytt och krytt att lära ansåg LO.

Men det var inte bara LO:s ombudsmän som inbjöds till DDR. Historikern och språkvetaren Birgitta Almgren avslöjar i boken "Inte bara Stasi: Relationer Sverige-DDR 1949-1990 Carlssons" hur infiltrerat Sveriges skolor och universitet var av DDR:s propagandamaskin. Statistiskt sett fanns det efter 1972 minst en tysklärare på varje skola som, med Skolöverstyrelsens goda minne, hade genomgått "fortbildning" och ideologisk träning i DDR. På Stockholms universitet togs också DDR: s egna missionärer emot med öppna armar.

Sveriges ambassadör i Östtyskland 1985 -1989, Henrik Liljegren, med bla ett förflutet som talskrivare till Olof Palme, skriver i sina memoarer med vilken glädje svenska socialdemokratiska statsråd accepterade inbjudningar från DDR. Den furstliga mottagningen med kortege och flaggviftande barn imponerade. Faktisk i så hög grad att 1987 fick DDR besök av sju regeringsmedlemmar. Bara under en vecka i september 1987 infann sig i Östberlin, förutom riksdagens näringsutskott, inte mindre än tre medlemmar av den svenska regeringen.

Liljegren skriver att den DDR-ledningen måste ha fått intrycket av att den svenska regeringen ansåg att "Sveriges förbindelser med DDR var viktigare än förbindelserna med de flesta andra länder, inkl Förbudsrepubliken."

Palmes erkänt goda personliga relation till DDR-diktatorn Honecker manifesterade han vid ett flertal tillfällen. Följande citat stod att läsa i en intervju i AB den 30 juni 1984 efter ett möte med DDR: s ledare: "Du vet, man möter en massa statsmän. Men jag måste säga att med Honecker fick jag mycket god kontakt. Jag tror att han uppriktigt vill nedrustning".

När Ingvar Carlsson tillträdde som statsminister fortsatte denne i samma anda. Det blev personlig uppvaktning i Östberlin och gratulationer till Honecker så sent som i januari 1989 inför DDR: s 40-årsjubileum.

----------------

Sveriges mångåriga fascination av DDR är svår att förklara om man inte ser det i ljuset av att USA, inte bara av vänstern, utan också av flera borgerliga ledarskribenter, ansågs vara ett större hot mot världsfreden än Sovjet. Detta i sin tur berodde, som det sades, på den ondskefulla, ständigt krigshetsande och fattigdomsskapande USA-kapitalismen. Metoden att nå världsfred och bringa välstånd till de fattiga i världen var därför inte kapitalism utan någon form av reformerad kommunism. DDR och Cuba ansågs vara på rätt väg och vara de mest lovande länderna i denna utveckling.

Begravningsstämningen när muren föll var i det perspektivet ganska förstålig. Snart var dock även Cubas stjärna i dalande och numera är det bara det bara hardcorevänstern som sätter sitt hopp till den regimen.

Aftonbladets fd chefredaktör och socialdemokraten Yrsa Stenius, slog nog huvudet på spiken när hon i december 2003 skrev följande om muren fall i ett anfall av klarsyn: "När socialismen kollapsade och allt vad som därtill hörde råkade i vanrykte, stod kanske Sverige och svenskarna naknare och mer förvirrade än många andra folk som inte var så präglade av en ideologis dominans"









Om författaren

Författare:
Lars Nilsson

Om artikeln

Publicerad: 20 nov 2009 15:58

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: