Inte som andra

Emil var knappt en tvärhand hög, men styrde sin lilla familj med järnhand. Han var konsekvent mot sina barn och tolererade inga bråk. Hans väna fru Elna var inte av dvärgsläktet som sin kära man utan helt normal om än kort. Med hennes 155 cm över markytan gissade många att hon led av någon sjukdom, men förstod snabbt att det inte var så när de träffade hennes familj.

Pappan som hette Erik var en man på 170 cm och hade hela livet brottats med sina egna komplex som snurrade i hans hjärna utan att egentligen ha några belägg. Han var gift med en vansinnigt vacker kvinna som fått sitt namn efter Sophia Lohren och hennes ögon hade lockat många män att stirra alltför intensivt. Ty det var inte bara namnet hon fått efter skådespelerskan, även utseendet liknade hennes och många män hade fascinerats av den nätta skönheten som stannat på 160 cm.

När Emil föddes kände pappan att hans hjärta svällde av fadersstolthet, men den grusades så sakteliga när han insåg att sonen led av dvärgväxt. Mamman brydde sig inte om det utan älskade sonen för den underbara lilla sötnos han var. "Det gör väl inget, hans hjärta är stort och rymmer både dig, mig och alla andra. Älska honom för hans sätt inte hans storlek."

Åren gick och sonen och fadern utvecklade en isig relation som balanserade försiktigt på en svag kant. Mamman försökte att undvika bråk mellan dem, och gick ofta emellan om det blossade upp strider. Emil hade svårt att ta kontakt med andra och blev ett ensamt, ledset barn.

Den lilla krabaten blev större, började skolan och upptäckte världen utanför där sådana som han gärna blev hackkycklingar. Som tur var stöttade hans mamma honom och gav hans bräckliga självförtroende en kick framåt genom att skicka honom på karate när han inträdde i den känsliga åldern 13 år.

Det blev en total omställning och inför sin pappas förvånade ögon växte en kille upp stolt för sin längd och för sin familj. Tack vare sin sport blev han ödmjuk inför livet och förlät sin pappa som alltid behandlat honom illa. De forna bråken stillnade till små svaga krusningar och de lärde sig kommunicera med varandra. Vid sidan om stod hans älskade mamma leende och beskådade miraklet som skett, och hon förstod att sonen äntligen var hel.

Av Anitha Östlund Meijer 19 nov 2009 10:33