Tjälen övergår

Alla dessa överlevande,
nätt och jämt
andas de imma
mot fönstrets kala blankhet

alla våra förfäder
som skeletterar almens rotsystem,
besjälar kronorna,
eller skaver i lövens fästen

alla dessa månsken
som avsmalnar ögat,
blickar
som skiljer ordet från tungan,
slaget från hjärtat

Här
är köttet djupfryst,
allt övergår i imperfekt;
oavslutad
dåtid

På den taggbelupna linjen,
förgrenad mellan
årstiderna,
fryser vinterfåglar

tomma röster
i röda bröst

döda bröst
faller framåt, faller inåt
ned
utan självömkan;
snöänglar under aplarna

och vattenpussars markfäste,
dessa spegelvända regn,
som såras och brister under klacken

Innan jorden stelnar

en stilla hälsning,
en tröst under barken

Mina bröder i jorden,
mina systrar,

alla vi utan ansikten –

snart skålar vinterbruden
i sin sko av halka,

isskulpterad stannar kärleken
och under den
snöar doften av en vild perenn

Av Isabella Mendrix 29 okt 2009 17:04