Lägg pengarna på riktig hjälp till hemlösa

I dag görs väldigt mycket som handlar om att lindra effekterna av hemlöshet. Frälsningsarmén, Stadsmissionen, Socialtjänsten och otalet andra organisationer omsätter enorma summor hemlösheten omsätter idag runt elva miljarder kronor och lägger ner en massa energi på att hjälpa människor som inte har ett tryggt hem. Hos dessa organisationer kan du få i stort sett allting, utom just ett tryggt hem. Vad hjälper det med pedikyr, internetuppkoppling, tid hos frissan, samtalsterapi och kanelbullar när du på kvällen ändå hänvisas till något som inte kan kallas ett hem? Det är som att en liten stund få leka att du är som alla andra. "Välkommen tillbaka imorgon."

Enligt Sven Bergenstråle och hans senaste forskning befinner sig i Sverige närmare 400 000 unga vuxna i en otrygg boendesituation. Bara i Stockholm finns cirka 30 000 människor som är i akut behov av ett eget hem. Så länge ett socialt nätverk är intakt och de exempelvis är mambo, bor i andra eller tredje hand eller sover på soffan hos någon kompis, så hamnar de i rätt stapel i statistiken: De är bostadslösa – inte hemlösa. Steget är inte långt mellan de olika definitionerna. Det kan räcka med en utebliven hyra eller att kompisen tröttnar och vill ha sitt privatliv tillbaka, sitt eget hem för sig själv.

En växande grupp i statistiken är ensamstående föräldrar. De vräks ofta utan hänsyn till barnet, med ett socialt omhändertagande som följd och en ny problematik uppstår. Inte sällan behandlas föräldrarna utifrån en i förväg bestämd mall och döms på godtyckliga grunder. Barnet då? Skall det behandlas utifrån en förälders eventuella hyresskuld? Det går inte att frånse att det någon gång behövs större åtgärder, men att generellt anta att barnet behöver "behandlas" medger en skev syn på vad det innebär att missa en räkning. Ett barn som behöver ett tryggt hem, med sin eller sina föräldrar, förvisas till ett omhändertagande som i sin tur kan leda till kriminalitet, missbruk och därifrån vet vi att steget inte är långt till just hemlöshet.

Många av våra hemlösa som idag kan ses på våra gator är en konsekvens av denna hållning. Vi har i dagens samhälle gjort ett slags "problemöverföring", man skulle kunna likna det vid att flytta pengar mellan konton. Gillar vi inte att det heter "hemlös", ja då skapar vi definitionen "bostadslös", det låter lite mer kliniskt och andra åtgärder kan sättas in. Den som råkar ut för detta bollande är naturligtvis individen, som ständigt möts av "vi kan inte hjälpa dig i detta läge, du måste gå till…" Efter ett par varv i denna byråkratismörja tappar vem som helst orken, tänk dig då att försöka stå på dig samtidigt som du ska försöka komma på var du ska vila för natten. "Man måste vara frisk för att orka gå till doktorn" brukar många säga. Vad behöver en människa för att orka be om att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda?

Så istället för hjälp med borgensman, städning, medicinering, ekonomiska problem, sällskap eller vad som kan behövas för att klara ett eget hem, så läggs pengarna på härbärgen och liknande. Följden blir att en hemlöshetsindustri uppstår. De organisationer som får bidrag rycker självklart inte undan mattan för sig själva utan väljer att upprätthålla ordningen så som den ser ut. Det kanske rent av är så att det är praktiskt att ha kvar de hemlösa på gatan, för att vi ska slippa dem i våra bostadsområden, för att slippa ändra på våra vanor. Om vi fortsättningsvis kan lägga den där femman i uteliggarens mössa kanske vi kan lyckas döva våra samveten och låtsas att vi gjort allt vi kan.

Problemet kanske inte egentligen är så enkelt som vi vill tro, att det bara gäller att skaffa fram bostäder, det är kanske snarare handlar om vår inställning till vad vi tror att hjälp är. Är det att erbjuda det man har istället för att verkligen bry sig om vad individen behöver? Många av de hemlösa vi har idag skulle inte befinna sig i sin nuvarande situation om vi snabbt hade lyssnat och agerat.

Av Rolf Nilsson 28 okt 2009 11:54