Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Fusk

"Nå!" David tittade uppfordrande på Maja och log.

Hon knyckte till med huvudet för att slänga bak det långa mörka håret och rev upp brevet med den välkända loggan med sina långa, vassa naglar. David rös till av välbehag när han såg de blodröda skapelserna och tänkte på natten som varit. Fortfarande sved det i revorna som gick från axlarna ner till rumpan.

Maja rullade fram till bordet som var ännu en av relikerna som hennes pappa nosat upp på någon av alla dessa auktioner han gick på. Det var mahognyfärgat och hade skråmor både här och där, orsakade av någon som varit lite oförsiktig med något vasst. Hon älskade möbler som hade själ och var av hållbara material.

När Maja sakta drog upp det vitgula papperet hade hon andan i halsen, skulle de bli påkomna i år, eller hade de turen med sig ytterligare ett år? David satte sig bredvid och de tittade på varandra utan att säga ett ord. Till slut klarade han inte av spänningen längre och försökte ta brevet ifrån henne.

"Nehej du! Glöm det. Det här är mitt brev." Maja tryckte in de vassa naglarna i hans tunna hud när hon greppade tag i det vitgula arket, och David vägrade först släppa greppet, men blev tvungen när hennes grepp hårdnade och en rännil av blod kom från översidan av handen. "Vad gör du?" Han drog till sig sin skadade hand och slickade bort blodet. "Gör det någonting om jag får veta först?" Maja vände sig bort från David och nästan lade sig över papperet som hon nu hade lagt i knät. Egentligen spelade det ingen roll om han öppnade, men hon hade tröttnat på hans hunsande och kände att det kanske var dags att börja säga ifrån.

När hon läst raderna som stod vände Maja sig glädjestrålande mot David och lade sina händer på hans axlar. "Det är lugnt, de vet ingenting. Jag står som nolltaxerad och utförsäkrad fortfarande." Han suckade djupt och grävde ner sina händer djupt i fickorna eftersom han annars hade tagit Majas ansikte mellan dem och kysst henne, och det hade varit en katastrof, för hon hatade beröring och deras samvaro baserades på ord. När de någon enstaka gång hade sex var det med inslag av läder och piskor och orden fick fungera som retning.

"Tvivlade du?" frågade han försiktigt och lade sin hand på hennes lår utan att tänka sig för. Maja nästan studsade ifrån honom och fräste till. "Rör mig inte. Vad du än gör, rör mig inte." David drog till sig handen som om han bränt sig och tittade ner i golvet när han pratade. "Varför får dem, men inte jag?" Maja skrattade lite rått innan hon svarade. "För helvete de är torskar, och de är bara ett sätt att få pengar. Var glad för att skattemyndigheterna inte nosat upp mitt sätt att få inkomst istället. Troligen kommer de att hitta mig någon gång, men i år klarade jag mig." Maja knölade ihop det vitgula deklarationspapperet och reste sig ur rullstolen för att halta iväg och kasta det i papperskorgen.

David tittade på sin vackra tjej som hade haft den grymma oturen att råka ut för en bildrulle som inte fattade att man inte kör med sprit i kroppen. Han tänkte på när de skickat in bilderna på Maja till internet och alla svar de fått från kåta män som sökte en handikappad att ha sex med. Sjukt, javisst, men de fick chansen att öka på sin inkomst utan att Maja behövde slita ut sig.

Innerst inne kände han en tagg av avundsjuka över att de fick krama och röra vid henne utan att hon bad dem sluta, men samtidigt förstod han hennes bottenlösa sorg och accepterade det. Den en gång vackra kvinnan hade djupa ärr som förstörde hennes utseende, och en kropp som var krum av smärta och yttre påverkan.