En alldeles vanlig dag

Till att börja med har vi storebror Razmus som nyss är fyllda sex. Han är helt galen i motorcyklar och playstationspel, och det absolut bästa han vet är att busa med lillasyster Zabine som är fyra år, även hon älskar att busa.

Små hyss ingår i hennes vardag, och ibland bidrar de till att mamma Anitha får vansinnesutbrott. Hon är annars familjens lilla prinsessa som fullkomligt avgudar grannens 14-åriga flicka Rita som ofta kommer in och leker med barnen.

Minstingen Hampuz är deras stora pussobjekt, trots att han envist stretar emot.
Egentligen så är de alla lika goda kålsupare, och deras mamma får oftast jaga omkring mellan rummen för att försöka stoppa de värsta påhitten.

En vacker vårdag när leran precis börjat titta fram under snön lekte de två äldsta snällt ute på gården. Emellanåt hördes glada skratt och mamma Anitha passade på att diska, och sedan svepa över golvet med en mopp. Plötsligt hörs ett skrik ute på gården, och strax dyker en gråtande Zabine upp. "Men vad i hela friden har ni gjort? Zabine gumman, vad är det som hänt?" Hulkande och lerig från topp till tå berättar hon att "Razmus har lerat ner mig. Han är dum mamma." När man talar om trollen kommer han in och är precis lika lerig. Hans ansikte är täckt av grå lera och man kan inte ens se färgen på galonbyxorna." Vad har ni gjort, och varför gråter Zabine" säger Anitha med skratt i rösten. Hon har mycket svårt att vara allvarlig för mitt i alltihop måste hon medge att de ser hemskt roliga ut.

När hon kommer ut på gården fastnar skrattet i halsen, för där väntar en överraskning, och ingen trevlig sådan. Det nya garaget som Anitha och pappa Peter satte upp gårdagen är täckt av lera uppifrån och ner inuti. Leran rinner i tjocka tjok längs väggarna. På gården hittar hon hinkar med lera som hämtats vid pölarna som bildats av snön som smält. Hon tar fram vattenslangen och sätter med frysande fingrar på den på utekranen som sitter på husväggen, sedan beordrar hon fram dem en efter en, och spolar liter efter liter, innan hon till slut är nöjd och skickar in båda två. Efteråt hämtar hon skurhinken, fyller den skrattande med hett vatten och går ut till det nedlerade tältet och skurar med långa drag rent väggarna och taket. "Vilka satungar" säger hon för sig själv och gör ren hinken hon använt för att sedan gå in med stelfrusna fingrar.

Väl inne igen ger hon dem en bassning och straffar den genom att plocka bort spelen för Raz och Zabines älskade barbiedockor. De blir naturligtvis arga, men förstår att de gjort fel och tar sitt straff.
På kvällen när Anitha berättar om incidenten för pappa Peter skrattar han högt och säger med allvarlig röst till sina barn "Så får man inte göra, men nu hade ni tur att garaget är av plast och är lätt att göra rent, men du Razmus får vara utan spelet en vecka nu, och du Zabine får inte leka med dina dockor på en vecka." Gråtande lämnar de bordet, men är lättade att pappa inte blev så arg.

Nästa dag är det dags igen. Efter en stökig frukost tar de på sig sina hjälmar för att cykla ute på gården, och försvinner ut med ett "Hejdå mamma! Älskar dig!" Minstingen behöver byta blöja och han läggs upp på skötbordet för att få ny. "Mamma" säger han klart och tydligt, sedan kommer några otydliga ord som ännu inte kan tydas. Med sparkande ben visar den lille att han vill ner på golvet och leka. "Mamma" säger han om igen och går mot ytterdörren. "Kata mamma! Kata." Anitha plockar upp sin yngste son och pekar på skatan som hoppar utanför köksfönstret. "Ja, där har du en skata hjärtat, ser du?" Leende och dreglande tittar Hampuz ut genom fönstret med skrattande röst. "Kata!"

Då hör hon plötsligt en välbekant gråt. Det är Zabine som stampande kommer upp på bron och rycker upp ytterdörren med ett brak. "Mamma" tjuter hon med tårarna rinnande." Razmus körde på mig!" När Anitha tittar ut genom dörren hinner hon bara skymta baksidan på en bortflyende son, och ropar med hög röst. "Razmus! Kom hit! Man får väl inte köra på sin syster heller. Kom hit får jag prata med dig!" Med slokande min kommer han körande på sin nya orangea cykel som han precis fått av sin farmor i födelsedagspresent. "Ja mamma" säger han och vet vad som väntar. Mamman hytter med fingret medan hon talar med allvarlig röst. "Du FÅR INTE köra på någon med cykeln. Det är farligt. Du kan skada någon, förstår du inte det? Nu ställer du in din cykel i garaget, det är slutåkt för idag."

Ilsket trampar han iväg mot garaget, tittar på sin mamma innan han med ett brak skjutsar in cykeln. "Jävla mamma!” Muttrar han och sparkar bort en sten som hamnar framför hans fot. "Jävla mamma, jag hatar dig!" Tårarna som rinner över kinderna torkas bort med en smutsig hand och fåror av smuts pryder hans kinder. "Jävla mamma".

Det är dags för mellanmål och alla barnens samlas i det lilla köket. Minstingen blir fastlåst i sin barnstol till sin stora förtrytelse, och Zabine får sitt förhatliga men dock behövliga förkläde på sig. Razmus kryper upp i sin stol, och sätter sig på sina fötter för att komma upp en bit. Anitha plockar fram lite juice som hon precis blandat ihop, sedan går hon tillbaka till kylskåpet för att hämta ost och smör, men ve och fasa. Vad tror ni händer? Jo lilla Hampuz som är väldigt törstig jobbar febrilt på att nå den efterlängtade drycken, och när han med sina fingertoppar lirkat den närmare sin plats greppar han snabbt bägaren och…välter alltihop över sin mage, sina ben och sina fötter. Med ett gallskrik visar han sin missnöjdhet över att bli blöt och kladdig. All juicen rinner ut på bordet, ner över stolen och slutligen över hela golvet. Det är bara att plocka fram golvmoppen igen. Efter några varv med Ajax skiner golvet igen, och juicen som klibbat är borta. Hampuz duschas. Resten av mellanmålet flyter lugnt. Eller lugnt förresten, med tre små barn blir inget någonsin lugnt.

Efter maten är det dags för utgång igen. Razmus är arg som ett bi för cykelförbudet och sparkar på det mesta han kan hitta. Zabine plockar glatt blommor som hon sedan räcker fram till sin älskade mamma. Hampuz släpps fri, och tultar på osäkra ben ut i denna okända värld. Anitha håller hela tiden ett vakande öga på sin son, dels för att tre örnar synts till alldeles nyligen i deras by, och dels för att sonen älskar att smita iväg på egna små äventyr.

Idag var det ingen skillnad. Plötsligt är Hampuz borta. Skräckslagen springer hon runt och letar överallt medan syskonen hjälper till. "Mamma, kata." Hör de plötsligt, och den försvunne sonen står på osäkra ben framför dem. "Mamma, kata." En bil som svänger in på deras väg uppmärksammas av Hampuz som med ett stort leende säger "PAPPA!" Skrattande tar Anitha upp honom i famnen "Lilla gubben vad du skrämde oss, var har du varit?" Hampuz vrider på kroppen och vill ner, men nu hämtar mamman en sele som hon kränger på honom för att sedan sätta båda hundkopplen hopknutna i varandra som ett långt rep. Slutligen knyter hon fast kopplet i ett stort träd nära där hon håller på att rensa ogräs. "Nu du hjärtat, nu kan du inte smita."

Kvällen kommer och mörkret lägger sig över Grödinge i lätta sjok. Stjärnorna som dolts över natten tittar fram genom sin mörka mantel. Inne i huset äter barnen kvällsmat för att sedan krypa ner i sängen. "Har du borstat tänderna Razmus" ropar Anitha från badrummet där hon just borstar Zabines tänder. Inget svar…"Razmus! Har du borstat…" Han svarar plötsligt inifrån föräldrarnas sovrum "Ja, mamma det har jag." Lilltjejen skickar bubblor ur sin tandkrämsfyllda mun när hon protesterar. "Nä, mamma han ljuger" Anitha känner på tandborsten, och med ett flin går hon in till sin son. "Razmus, du har inte borstat tänderna. Kom nu så hjälper jag dig. Zabine är redan klar." Med tunga steg lämnar han rummet och följer mamman in för att göra det förhatliga.

Klockan har blivit åtta och CD-sagan har slutat, men barnen har inte somnat, och Zabine ropar på sin mamma. Anitha suckar och går in och lägger sig bredvid den lilla. Hampuz har redan somnat i sina föräldrars säng och drömmer sköna drömmar. "Mamma" Zabine vänder sig mot Anitha och kryper in i hennes famn. "Mamma, jag är rädd!" Mamman håller om sin lilla dotter "För vadå? Flickan tittar upp i sin mors ansikte "För mörkret." Anitha tänder lampan vid sängen och säger "Lilla gumman, vet du inte att det är änglarna som nattar sina små. De har släckt solen och tänt månen som nattbelysning. Mörkret är inte farligt." Hon lägger över den lilla flickan hennes filt med Disneyprinsessor på och nynnar sakta "När trollmor har lagt de elva små trollen", men hinner inte långt innan de somnar allihop. Inklusive Anitha. Efter ett tag blir hon väckt av en telefonsignal, det är far i huset som ringer och talar om att han är på hemväg.

De två hundarna gnäller uppfodrande och vill ut, så hon tar på sig ett par skor för att gå ut i skogen bakom huset med dem. När hon öppnar verandadörren kommer kolmörkret mot henne som en vägg och rädslan hon egentligen inte behöver känna kryper i hennes nerver. Hon tänder lyktan som sprider sitt mjuka sken. Kalla kårar går efter hennes rygg när gränsen mellan lyktans ljus och skogens nattsvarta mörker passeras, och fantasin börjar spöka i hennes sinne. Tänk om en mördare väntar därinne, med yxan i högsta hugg, eller kniven, eller… Ett knakande hörs i skogen och med snabba fötter springer hon tillbaka till tryggheten på verandan. Zilla, den yngsta av hundarna springer i hennes fotspår lika mörkrädd som sin matte. "Nä, gumman. Du måste gå och kissa. Seså, gå nu!" Anitha försöker febrilt schasa ut den lilla ut i mörkret hon själv avskyr. "Seså stumpan, det finns inget farligt därute." Ett högt knakande tystnar hennes röst, och med ett högt "Chicco, kom nu. Nu går vi in." Skyndar hon sig in genom verandadörren, släpper in de två hundarna och låser sedan noga. "Puh, jag hatar att gå ut när det är mörkt." Säger hon och möter Peter som precis kommer in genom ytterdörren.

Av Anitha Östlund Meijer 08 okt 2009 10:29