Slagen som förändrade

När hon stod med ryggen tryckt upp mot väggen kände hon hans ilska vibrera som ett skal runt honom. Hans ögon var galet uppspärrade och de stirrade nästan rakt igenom henne. Hans svettiga händer höll ett stadigt tag om hennes hals och han väste fram genom en nästan stängd mun: "Jag skulle kunna döda dig nu".

Hon kände hur hans händer behöll ett svettigt tag om hennes pulsåder, och i den stunden kapitulerade hon. Hela hennes väsen resignerade och hon kände hur allt motstånd rann ur henne. Här stod hon, 23 år gammal och trodde han skulle krama åt lite till och sedan ännu lite till, tills syret inom la sig tillrätta och inget nytt släpptes in.

Hon tittade på honom och rynkade pannan något. Vem var den människa hon hade framför sig, och var hade han kommit ifrån? Hur hade han lyckats komma in genom hennes ytterdörr? Hon kände inte igen honom, men av någon anledning hade han samma anletsdrag som den man hon tillbringat sju år tillsammans med. Samma stubb på hjässan, samma markerade haka och koppärriga hy. Hon visste inte när förvandlingen ägt rum, men hon visste att i just denna stund förändrades deras framtid. Denna gång såg hon hans ilska innan hon hade blivit arg.

Han sa alltid att hon fick skylla sig själv att hon blev slagen, för hon var så provokativ. Nog för att hon visste att hon hade temperament, och i alla år hade hon förstått att det var hennes eget fel att han inte kunde kontrollera de känslor hon satte igång, men denna gången var det något annat. Utan att hon hann reagera hade han gett henne slaget som fick henne att krypa ihop av rädsla. Eftersom hon inte hade påbörjat något kunde hon heller inte avsluta något så hon stod med ryggen vänd mot den mattgröna tapeten med stora löv som blivit ditsatt trettio år tidigare.

Tiden kändes lång när han stod med sina stora händer om hennes smala hals, men till slut tröttnade han och släppte greppet. Skräcken och apatin fick henne att stå kvar. Skulle han komma tillbaka eller var hon fri för denna gången? Hon vågade inte gå och hon vågade inte stanna kvar, men till slut bestämde hon sig för det sistnämnda.

De synliga såren försvann, men såren i själen var kvar. De hade attackerat hennes självkänsla och självförtroende som för många år framöver skulle vara skadat. Hon fann sig i den undergivna rollen där hon förstod att hon egentligen inte visste så bra som han. Det fanns inget behov för fler slag, för hon hade lärt sig sin plats. Hon lärde sig att ha hans ansiktsuttryck som en spegelbild av det egna ordet. Att checka av om det var ok det hon nu hade sagt, så hon inte gjorde bort honom.

I många år fortsatte livet på det viset, men en dag packade han och begav sig vidare i livet, utan henne. Det var svåra år som låg framför henne där hon för första gången i livet skulle hitta kärnan inom. Hon trevade sig fram i sakta mak och en dag då han var på väg ut och höjde handen mot henne stod hon äntligen rak i ryggen. Hennes ögon smalnade av och hennes ansikte blev hårt när hon viskade fram: "Ut ur mitt hus". Den dagen visste hon att hon äntligen hittat sin egen styrka.

Av Birgitta Stiefler 03 okt 2009 16:27