Bröllopsbesvär

"Det betyder bara otur, och jag vill inte att det skall bli fel igen." Expediten i affären tittade frågande på Ebba som stod bredvid och tittade på sin väninna. "Men Anna, det är inte säkert att det händer igen, seså kom igen nu. Välj en." Hon svepte ut med handen över klänningarna som hängde på stången, vita, fluffiga och fyllda av spets. Den ena vackrare än den andra. "Nej, jag skall banne mig ha en svart!" sade Anna och stegade fram till en stång som fylldes av svarta och rosa klänningar. "Den här skall jag ha!" sade hon och satte en svart djupt urringad klänning med bar rygg framför sig. "Något annat vågar jag inte ha." Ebba suckade och reste sig upp från den mörkröda gammeldags soffan som tronade i rummet. "Men Anna… du kan väl inte ha en svart klänning på ditt bröllop? Hur skulle det se ut?"

Anna svängde runt i rummet med klänningen framför sig och sjöng en liten stump ur bröllopsmarschen. Till slut stannade hon och tittade på sin väninna. "Ebba, jag vill inte att det här skall bli som alla de andra gångerna. Det är för sjutton det tredje giftermålet jag går igenom på bara några år. Okey, jag kanske haft lite bråttom till altaret, men allt kändes så rätt, och alla grabbarna var ju just då så vansinnigt söta och goa. Hur skulle jag kunna veta vad som rörde sig i deras huvuden? Jag var ju bara så kär!" Det sista sade hon med en suck, och hängde upp plagget på sin plats igen. "Jag kanske skulle strunta i att gifta mig? Bara vara singel för alltid? Strunta i barn och familj?" Man kunde se på hennes min att hon hade nära till gråt, och Ebba lade tröstande sin arm runt Annas hals. "Lilla, lilla gumman. Hur skulle du kunna veta?" Om igen insåg Anna att Ebba så enkelt kunde läsa hennes tankar och att de ofta visste vad den andra tänkte.

När de kramats en stund rätade Anna upp sig och tog med förnyat mod itu med uppgiften hon hade. "Jag vill ha en bröllopsklänning som inte är vit, men den får vara gärna vara beige eller någon annan ljus färg. Expediten som så många gånger förut sett samma sak gick längst in i lokalen för att därefter komma tillbaka med en ljust, ljust rosa klänning med bar rygg och spetsar som var uppklippta i remsor. På framsidan satt små stenar fastsydda som blänkte i kristallkroneskenet. "Den vill jag ha!" sade Anna och hoppade omkring som en liten jäntunge på golvet. "Vilken klänning! Men vad kostar den?" hon vände sig till Ebba som nickade ivrigt.

Expediten gick iväg till kassan för att hämta en bok, skrev några siffror och vände sig sedan till Anna. "Just den där har vi lite extrapris på. Den kostar bara 3 495:- och vi har bara detta ex kvar." Flickorna tog med klänningen till provrummet där den gled på som en andra hud, och effekten var superb. "Wow! Den här måste du ta" sade Ebba och drog försiktigt i kjolen för att kolla vidden. "Kolla! Anna, den här eller ingen."

När betalningen var klar och paketet inpackat i bilen satte de sig bredvid varandra och Ebba tog hennes hand. "Anna, någon gång måste du släppa misstagen du gjort. Det är ingen mening att älta. Ge Filip en chans att visa att han är en bra man och make så skall du se att allt blir bra. Okey! Anna tittade på henne med tårfyllda ögon. "Okey, jag lovar att sluta älta, och jag lovar att se till att det här håller.

Av Anitha Östlund Meijer 30 sep 2009 12:58