Hollywoodfruar - en freak show för de osäkra

Underhållnings-TV har alltid haft en enda stor lysande ledstjärna: give the public what they want. Det som säljer är det som publiken vill se. Och det är inte bara TV som säljer detta utan alla branscher... film, litteratur, porr, info-tainment typ Aftonbladet... alla dessa försöker hitta det där som kittlar konsumenten och får dem att komma tillbaks efter mer.

Men vänta nu här... Hollywoodfruar? Vad kom detta ifrån? Har någon verkligen sagt att de vill se en hoper svenska lyxhustrur uppföra sig så stereotypt "rikt" som man bara kan? Har så mycket som en enda person i TV-publiken verkligen sagt orden "Jag vill se hur en svensk kvinna som gift sig rik och flyttat in i lyxen lever och har det"?

Nej... förmodligen inte. Men det handlar ju inte om vad människor säger de vill ha, därför att det är vi sällan själva medvetna om. Det vi säger vi vill ha och det vi verkligen vill ha är ofta inte samma sak. Här är för övrigt en underbar föreläsning om just detta: Malcon Gladwell on spaghetti sauceMalcon Gladwell on spaghetti sauce.

Så nej, det var aldrig någon i publiken som sade detta, men ändå lyckades någon klyftig typ komma fram till att detta nog skulle vara värt att göra och sälja till ett TV-bolag. Folk kommer att vilja se detta. Så vad är den säljande punkten?

Självförtroende. Acceptans. En klapp på ryggen som bekräftar att du är normal, mentalt frisk och rätt ok. Det är vad som säljs med serier som dessa.

För tänk efter och fråga dig: vem hade satt sig att titta på en serie om kvinnor som är snygga, rika, lever i lyx, och dessutom är skärpta, smarta, drivna, engagerade och kloka? Ingen hade satt sig att titta på detta. Du hade aldrig kunna sälja det.

De säljande punkten för serier som Hollywoodfruar eller The Simple Life påminnelse: Paris Hilton gör bort sig i Banjo-land är det som Ronnie Sandahl uttryckte mycket elegant: "Ännu ett quick snack för vårt omättliga behov av den sedelärande historien om den olyckliga överklassen."

Det handlar inte om avundsjuka eller missunnsamhet. Det handlar om att trösta alla osäkra medelmåttor som sitter mitt i ett svenssonliv och börjar undra om det var deras eget fel att de aldrig tog sig någonstans spännande i livet. Visst, man har det acceptabelt bra... arbete, lön, bostad, ett jobb som är sisådär roligt att gå till.

Men man skulle kunna ha haft det så mycket bättre. Det börjar svida när man ser hur så många möjligheter har runnit en ur händerna. Tvivlet sätter in och den hemska frågan börjar gnaga i bakhuvudet: "är jag misslyckad?"

Och det är då som dessa TV-serier fyller sin funktion. De är balsam för den otrygga själen. Det är någon som lägger armen om dina axlar och säger: "Du... misströsta inte... för hade du varit rik och berömd, då hade du varit en sån där..." och pekar sedan på mrs Ankas senaste bravader.

Detta är vad program av det här slaget handlar om: att paradera freaks framför dig så att du kan jämföra dig med dem och känna dig normal. Det är balsam för osjälvsäkra själar. Det man säljer är självförtroende genom att peka på freaks och låta dig konstatera "Jag är ju i alla fall normal." Den som sker är ett skamlöst utnyttjande av den mycket grundläggande, instinktiva psykologiska mekanismen med normbildning och behovet av att känna sig som en del av normen.

Detta - driften att få vara "normal" - är vad som gör Hollywoodfruar till en snackis. för det är vad publiken vill: att få vara normal.

Av Michael Karnerfors 24 sep 2009 03:26