Satsa inte på jobb som inte finns

Att arbetarrörelsen vilar på två ben, det socialdemokratiska partiet och facket, har man hört i decennier. Och nog stämmer det att den vilar. Rörelsen rör inte på sig det minsta. Det beror på att man inte vet vart man ska vägen, man har inget mål. Och nu har man blivit förbisprungen av Reinfeldt och co, som håller full fart framåt. Värst däran är facket, som tappat massor av medlemmar. Den mjuka delen har inte råd eller vill inte vara med längre. Kvar är den hårda kärnan, de som tjänar bra. Och enligt en undersökning som gjordes i våras så hejar 59 av medlemmarna i LO på Reinfeldt. Och den siffran lär öka framöver. Snart kommer man inom facket att ge bidrag till det nya arbetarpartiet.

Om arbetarrörelsen är helt vilse i pannkakan, så är borgarna desto mer målmedvetna. Att man skulle vurma för arbetarna är bara skojeri. Man prioriterar till 100 företagarna och inte de anställda. Den mest företagsvänliga är förstås centerledaren. Innan man kom till makten 2006 var det mycket prat om utanförskap och folk som inte arbetade. De långtidsarbetslösa betraktades som halvkriminella som utnyttjade välfärden och andra som jobbade åt dem. Nu har man fått klart för sig hur verkligheten ser ut. Nu kommer man med all säkerhet att ändra strategi. Det har inte gått att med hjälp av arbetsförmedlingarna och försäkringskassan tvinga folk till jobb som inte finns. Nu är det inte längre nån idé att lägga resurser på de svaga grupperna, särskilt inte de med funktionshinder. I stället lär det bli så att man gör så som man gjort inom vård, skola och omsorg, man lägger ut de långtidsarbetslösa och handikappade på entreprenad. Att de företag som till lägst kostnad tar hand om utanförskapsmänniskorna får jobbet. Borgarna brukar ju alltid skryta med att man fått ner kostnaderna tack vare utförsäljningarna. Nu har man möjlighet att utveckla den strategin ännu mer. Det kan ju tänkas att man skickar iväg 10 0000 omöjliga människor till Thailand, där de kan leva betydligt billigare än i Sverige. Dessutom slipper de arbetsamma borgarna här i landet se dem och reta upp sig på dem.

Man tycker förstås att den tvåbenta arbetsrörelsen skulle vakna till liv när man ser vartåt utvecklingen barkar. Det borde vara precis som för oss knäsvaga personer som hela tiden måste röra på oss för att inte stelna till. Första tiden lär arbetarrörelsen tvingas till att gå med kryckor. Men efter ett tag kan man nog kasta kryckorna när man väl hittat den rätta vägen och de djärva målen och göra allt för att bryta den oroande utvecklingen.

Av Lennart Karlsson 17 sep 2009 10:15