Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

SLUT?

"Det är okey, du får gå nu. Jag älskar dig!"

När Erik uttalat orden kände jag ingen smärta mer, och omgivningen bleknade bort. Det sista jag såg var hans tårfyllda ögon. Slangarna som genomborrade nästan hela min kropp kändes inte längre, och när jag lyfte hade alla band till sängen försvunnit. Där jag svävade ovanför min käre man kunde jag se att han krampaktigt knöt sin ena hand om, och om igen i förtvivlan.

Trots att han hade utbildat sig i massor av år och tragglat igenom flera exklusiva kurser kunde han inte göra något åt den elaka parasiten som sakta ätit sig in i min hjärna och tagit ifrån mig varje uns av rörelse. Det sista året hade sängen varit min ständige följeslagare, och de få gånger jag klarat av att sitta upp hade Erik varit där med sin skuldra och sin trygga röst.

Vi hade inte hunnit få några barn eftersom vi inte prioriterat sådant. Istället hade vi rest runt jordens alla hörn, och levt för dagen. ”Carpe diem” som Erik brukade säga, fånga dagen.
Mitt jobb som journalist på vår lilla stadstidning hade inneburit resor runt i Sverige, och han hade ofta följt med, nyfiken på vårt land. Vi hade som två tonåringar flamsat runt i staden som vi just då besökte, letandes efter små second hand-butiker och loppmarknader. Emellanåt gjorde jag egna filmer som sedan såldes till tidningar världen runt. En handlade om infödingar långt ut i djungeln som vi stött på bland moskiter och insekter stora som råttor. Vi hade tvekat om det var rätt att visa deras leverne, men hade till slut beslutat oss för att världen måste få veta.

Att lämna gjorde lika ont som att inte kunna få komma tillbaka. Visst kunde jag då och då besöka min käre, men jag skulle sakna hans kyssar och hans beröring. Erik brukade varje morgon väcka mig genom att smeka mig från tårna till huvudet i en enda rörelse som jag älskade. Som en orm gled han sakta med fingertopparna från mina kittliga tår, över höften, bröstet och halsen för att sluta med att rufsa om i mitt hår och ge mig en puss på näsan.

Nej, nu var det dags att glida iväg till de andra som väntade…

Jag kunde svagt urskilja min mor som hastigt lämnat oss i en bilolycka, och min älskade bror som själv tagit beslut om att lämna livet en kall höstdag. De andra kunde jag ännu inte se.

Efter en sista blick på Erik gick jag dem till mötes. Adjö min älskade, adjö.