Ensamheten ur tre perspektiv

I
Jag sätter mig på knä bredvid sängen och låter mina armbågar vila på den inte alldeles för bekväma madrassen, och jag lägger en hand på den äldre smala armen. Vi låter tystnaden inta rummet och landar i stunden som är här och nu.

"Jag vill inte ha någon behandling för min cancer", säger den äldre damen.
"Okej", säger jag med en frågande blick som jag låter stanna kvar i hennes trötta ögon.
"Nej, varför skulle jag det," säger hon med en uppgiven suck, "min son dog i höstas, min dotter när hon var 19 och min man är också död. Jag känner mig ensam och trött även om jag har anhöriga som vill mig väl".
Jag flyttar min tyngd från det ena till det andra knät och ler lite mot henne.
"Om jag ska vara ärlig mot dig, så förstår jag hur det måste kännas och respekterar ditt val helt och hållet", säger jag lugnt.

Det mest fruktansvärda jag kan tänka mig är att överleva sina barn och om man som denna dam förlorat sina båda barn och är över 80 år så kan jag förstå att man tackar för sig, även om beslutet inte är lätt när det kan finnas bot.
Hon berättar om upplevelser ur sitt liv och tiden är fortfarande fast i minuten jag kom. Jag känner en genuin glädje över att få vara delaktig i en människas historia som annars varit full av integritet.

"Vi ska göra det så bra för dig som möjligt, det lovar jag dig" säger jag innan jag lämnar och återgår till tiden och livet som rullar på där ute.

II
För många år sedan när jag var runt 16 år gammal och bodde i min första lägenhet träffade jag en man som var cirka 20 år äldre än mig. Han var vän med den äldre mannen som bodde under mig och vi pratade om allt och inget. När jag så träffade min fd man och jag flyttade därifrån efter ett års tid gick vi olika vägar. Under årens lopp har vi stött ihop med varandra ute på stan sådär cirka var tredje år och vi har pratat om vardagen och vad som händer. Detta är en man som påbörjade sina studier på universitet i unga år. Han ärvde pengar då hans släktingar dog med jämna mellanrum, och med lyckade investeringar, slutade sina studier och har aldrig arbetat i hela sitt liv. Han har heller aldrig haft en flickvän utan levt ensam.

Vid något tillfälle då vi sågs på stan gav jag honom mitt telefonnummer och han hör av sig sådär en gång om året. För några veckor sedan ringde han och var en bruten man. Ensamheten hade fångat honom de senaste åren och han försökte på alla sätt springa ifrån depressionen som hade ett fast grepp om honom.

"Jag har aldrig haft någon som älskat mig", sa han en smula urskuldande.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig stum och i ett oerhört dåligt försök att mildra hans känsla sa jag:
"Men dina föräldrars kärlek hade du väl"
"Du vet inte, Birgitta", sa han. Och det hade han rätt i. Han hade aldrig berättat om sitt liv så jag hade ingen aning.
När jag lagt på luren insåg jag att han skulle bli en av dem som inte hade några anhöriga om det hände honom något. Han var en av dem som ingen saknade. Nog för att han hade bekanta men ingen som frågade efter honom, och jag led med honom där jag satt på min yttertrappa en varm och skön sommardag medan solen gick ner över veteåkern.

III
Efter två år slipper jag att hålla andan längre utan kan börja andas med långsamma, djupa andetag igen. Sonen som protesterat, provocerat och utmanat mig har äntligen landat och det jag trodde bara var lugnet före stormen ännu en gång visar sig vara ett lugn och en stabilitet som har förankrat sig inom honom.
I två år har han ifrågasatt mig och sig själv, utmanat sig själv och samhället och inte förstått att det man ger ut påverkar hur andra behandlar en. Vi har alltid haft en öppen och bra kommunikation så kanske är det därför det tagit mig extra hårt, men det har varit en tid av oro, självrannsakan och frustration. Han har avsagt sig kontakten med sin pappa så de senaste två åren har han bara varit hos mig och vi har kämpat med och mot varandra.

Det är söndag, Norah Jones flödar ur anläggningen, kaffet är varmt, solen skiner, den hårda skånska vinden som förebådar en ny årstid är fortfarande samarbetsvillig och jag öppnar mina fönster.

Jag är ensam. Den lille är hos sin pappa och den store i Stockholm över helgen. Det är bara jag och ensamheten även om jag arbetat extra i går. Jag vaknar ensam, behöver inte tänka på att göra pannkakor till frukost utan tar vad jag vill när jag vill. Fötterna slänger jag upp på soffbordet och inser att jag kan läsa tidningen hur länge jag vill. En ensamhet där oro i maggropen är borta och jag kan börja leta upp den glädje som jag är född med. Jag landar, precis som sonen. Vi har säkert fler konflikter framför oss, är jag säker på, men de värsta är över och jag kan börja leva fullt ut igen. I den underbara ensamheten denna helg hämtar jag nya krafter och njuter av stillheten.

Av Birgitta Stiefler 30 aug 2009 12:49