Musik behöver inte vara originell för att vara bra

Trots att det var länge sedan denna konversation fördes kommer jag ihåg dess mest smärtsamma detaljer. En av dessa var hans lika kraftfulla som ogenomtänkta påstående att modern rock i stort sett är en repetition av
Elvis. Vari problemet med detta påstående ligger är uppenbart. Många moderna rockmusiker och band skulle för det första otvivelaktigt hävda motsatsen. För det andra skulle man – om detta påstående tillåts tas på allvar – kunna hävda att Elvis musik i sig är ett plagiat av den amerikanska söderns rythm and blues; vilket bara inte är en genre utan en även livsstil, en historia och en kultur. Därmed skulle Elvis musik kunna sägas vara ännu mindre autentisk än modern rockmusik, kanske till och med mer av en stöld av ett kulturarv än modern rockmusik. Det intressanta med detta påstående är dock inte på vilket sätt det brister i riktighet. Det intressanta ligger i att ett dylikt uttryck överhuvudtaget existerar som ett legitimt och allmänt vedertaget argument för att en viss sorts musik besitter en högre grad av autenticitet.

I begreppet autenticitet ligger även en implicit värdering; ju mer autentisk desto bättre. Att vara autentisk är vidare snarlikt med att vara originell. Enligt detta resonemang borde följaktligen den mest autentiska, originella och därmed bästa musiken vara en sådan som ingen annan förutom en enda artist eller ett enda band är ansvarig för; det borde vara den första existerande musiken av sitt slag. Detta låter inte riktigt rätt, eller hur? Musik behöver varken vara originell eller autentisk för att vara bra. Musik kan dock vara originell och autentisk samtidigt som den är dålig.

Jag framförde aldrig denna min hemgjorda syllogism för den envetna hävdaren av Elvis som musikens urgrund. Jag önskar dock att jag hade gjort det, enbart för att för mig själv klargöra hur man kan – och kanske bör – lyssna på musik; det vill säga utan ständiga referenser till förevarande artister och band, och utan autenticiteten som utgångspunkt för musikens värde.

Självklart kan man ibland inte undvika att höra referenser eller inspirationskällor i en viss sorts musik. Samtidigt kan man ibland inte låta bli att tjusas av musik man aldrig hört förut och lyriskt utbrista: "Vilka genier!" I stort sett all musik har dock sitt egna uttryck, oavsett hur begränsat och temporärt detta är. Lyckas du i egenskap av lyssnare fånga denna sekund, detta skifte i harmonik och melodi, detta specifika skifte i takt och rytm, eller denna specifika förekomst av en viss ackordföljd; lyckas du göra detta lyssnar du på musiken och inte på musikhistorian. I denna bemärkelse är all musik originell och autentisk. Den har, i begränsad eller obegränsad mängd, sitt egna uttryck – detta oavsett om den trampar i gamla fotspår eller inte.

Att vara originell och autentisk vad anbelangar musikskapande har vidare, enligt mig, en djupare och mer meningsfull innebörd. Den avgörande och enkla skillnaden mellan föregående definition av originalitet/autenticitet och följande definition ligger i bandets, eller artistens förmåga att i den veritabla musikstormen som är dagens musikmarknad skapa ett eget område kring sig som bär kapaciteten att lyfta fram och särskilja just deras musik. Detta kan, enligt mig, inte göras utan referens till tidigare musik, eller till en existerande genre. Det kan vara en utveckling av en genre, visst; men för att utveckla en genre krävs först denna genres existens. Ur inget kan inget komma. Ur något kan konst komma. Konst börjar alltid med något och utvecklas alltid till något annat, vare sig det uppskattas eller inte, vare sig det anses bra eller inte. Vad gäller musiken kräver den annan musik för att utvecklas till något bra. Musiken är, för att leka med orden, musikens blod och syre. Hur skulle då bra, riktigt bra, musik kunna undvika att emellanåt trampa i gamla fotspår?

Av Aje Björkman 27 aug 2009 11:09