sourze.se

Pride 2009 - stolthet och extas

"Ja, det var glädje! Jag vet inte hur många tusen ballonger i stora knippen och neoniga färger som dansade över oss i publikhavet och hur många peruker, krinoliner, lyxiga bilar och målade ansikten, silver och guldkläder som svischade förbi..."

Det var första gången jag gick på Pride i år och jag kan säga, att jag blev riktigt förundrad. För det första var det en ansenlig mängd människor som deltog, jag hörde att det var minst femtiotusen som tågade unisont på gatorna, viftandes med banderoller och prideflaggor. Man kan inte säga att alla tågade, för en del nästan sprang fram i stora skaror, med ett lyckligt leende på läpparna. Vadan denna lycka och inlevelse? Hur kan det komma sig att detta spektakel utstrålade värme, humor och livsglädje, precis som man skulle önskat i alla dessa karnevaler och tåg man själv varit med i under åren.

Jag har aldrig upplevt någon riktig glädje i ett demonstrationståg eller i en hattparad med skolan eller i någon heterosexuell parad överhuvudtaget. Jag har slutat delta i politiska manifestationer, för de känns inte äkta och jag dansar inte heller med i "små grodorna" längre, för det känns enbart fånigt och onödigt. Man känner sig bara löjlig i detta tillgjorda midsommarfirande runt stången, inte ens de flesta majbrasor håller måttet tycker jag. Jag kan gissa varför: folk tycker egentligen inte att det är roligt längre.

Överhuvudtaget tycker jag att hela samhället är glädjelöst och konstlat, men just den här konstlade stilen som pridefolket har, med glittrande kostymer, paljetter och glamour, känns glädjefull och äkta. Det lyser om deras figurer där de stolt visar upp sina lyxiga kreationer i manifestationståget.

Ja, det var glädje! Jag vet inte hur många tusen ballonger i stora knippen och neoniga färger som dansade över oss i publikhavet och hur många peruker, krinoliner, lyxiga bilar och målade ansikten, silver och guldkläder som svischade förbi till dunkande discomusik.

Där var alla organisationer representerade; adel, präster, borgare och bönder. Det vill säga högskolor, prästerskapet, moderaterna och alla andra politiska partier samt kommunalare, asatroende och till och med Djurens rätt - alla var där! Brandmännen, poliserna, Securitas och militären, hästar och vagnar och lastflak fulla med viftande och dansande glada människor! Där kom Mark Levengood leende hand i hand med Jonas Gardell och de såg faktiskt lyckliga ut!

Jag kom tidigt till Kungsträdgården där pridetåget passerade förbi och vi som stod i publiken förundrades över antalet människor som verkligen lagt ner hela sin själ i denna pridemanifestation. Det var en dryga timme av extatisk, explosiv underhållning vi fick se, som jag inte sett maken till i Sverige!

Och jag undrar bara; hur kan det komma sig att de alla var så glada och att evenemanget fyllde alla kriterier för en lyckad fest? Är det kul att var bög eller flata? Har dessa människor överträtt en gräns vi andra inte ens vågat närma oss? Blev de då dubbelt så lyckliga?

Ja, inte vet jag, men man kan ju undra, när man jämför sura hetros med glada homos. Jag har emellertid förstått att det homosexuella folket fått betala ett högt pris för att komma ut.

Det verkar emellertid inte som att det går att stoppa dem nu.


Om författaren

Författare:
Pia Isaksson

Om artikeln

Publicerad: 03 aug 2009 12:30

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: