Ett barn ska inte ha självmordstankar

Jag tror inte att det finns någon som går ut skolan utan att själv ha blivit utsatt för mobbing eller sett det drabba andra. Ett enkelt betydelselöst ord från mobbaren kan sätta djupa spår hos den utsatta, ord som inte vill försvinna. Det behöver inte bara handla om ord eller påhopp, det kan även vara fysisk mobbing. Mobbing som innebär att en individ plågas fysiskt och mår dåligt, men vare sig det är psykisk eller fysisk mobbing är det inte alltid barn vågar berätta för någon.

Ofta kan andra tänka att det där ordet man fick höra eller det där uppbrottet från den taskiga flickvännen som 15-åring inte är så hemskt, men det spelar ingen roll vilken ålder man befinner sig i, det gör ont ändå. De flesta mår dåligt från och till i olika åldrar. Det blir bättre igen, ibland tar det tid, men det blir bättre. Något som tyvärr inte alla kan se när de mår som sämst eller är i sitt djupaste mörker. Och när det är för sent, då kommer omgivningen på att det kanske fanns tecken på att en person inte mådde bra.

När jag gick på gymnasiet var det en kille på en annan gymnasieskola i samma stad som tog livet av sig på grund av mobbing. Ingen förutspådde vad som skulle kunna hända, att det skulle gå så långt att han inte ville mer. Efter hans död började ryktena på skolan, om vad han hade blivit utsatt för. Om det nu fanns folk som visste det sedan innan, ryktet måste ju komma från någon, varför gör man ingenting för att stoppa det? Varför står man bara och kollar på och låtsas som att det regnar?

Tidigare i vår var det en högstadiekille i mina hemtrakter som valde att begå självmord. Trots att jag inte visste vem denna pojke var kände jag ett obehag. Förutom att det var en sådan ung pojke som inte såg någon annan utväg, så kände jag ett obehag eftersom det var så nära inpå, bara några kilometer från mitt eget hem. I min ort där allt ska vara så fint och flott, och ryktet sprider sig snabbare än elden, kunde jag knappast tro att något sådant skulle kunna hända. Jag möter leenden vart jag än går, både från vuxna och från barn, jag möter kärnfamiljer som promenerar längs strandpromenaden och tonåringar som spelar fotboll med sina bästa vänner, men under den fina ytan döljer sig det mycket.

Några månader senare valde ytterligare en pojke, den här gången i mellanstadieålder, att ta sitt liv. Förutom att jag, även den här gången, här kände ett otroligt obehag och en ledsamhet, blev jag chockad. Att en så ung pojke, som hade hela livet framför sig, ska behöva vara så utsatt att han ens kommer på tanken att begå självmord, är för mig ofattbart. Ett barn ska INTE ha självmordstankar, ett ungt barn ska INTE ens veta vad självmord betyder. Ett barn ska INTE må så dåligt att dessa tankar ens existerar. Men det är precis vad de gör, de finns där, snurrar runt i barn och ungas hjärnor. Ett fåtal bestämmer sig för att gå hela vägen, andra vågar inte och ett tag senare är tankarna långt borta. Tack och lov.

Vi lever i ett samhälle där föräldrar jobbar mycket, ger sina barn dyra presenter och en charterresa varje sommar, ett samhälle där föräldrar inte tror att deras glada barn bär på en tung hemlighet. I samma samhälle blundar lärare för barn som mår dåligt, blundar för de barn som sitter längst bak i klassrummet, de barn som är tysta och tillbakadragna, de barn som går ensamma i korridoren eller på skolgården och de barn som mår dåligt. I stället är det barn som hörs, barn som sitter längst fram och är aktiva, barn som skriver högsta betyg på proven och barn som har många vänner som fångar lärarens uppmärksamhet.

Vad är det för samhälle vi lever i med elaka människor som bidrar till att unga, barn, väljer att avsluta sina liv? Vad är det för samhälle där barn inte vågar berätta för vuxna om sin situation? Vad är det för samhälle vi lever i där man väljer att blunda för ett barns bästa och hoppas att någon annan fixar det?

Av Sofia Larsson 21 jul 2009 13:19