Berättaren erövrar världen

1976 skrev Astrid Lindgren sagan om Pomperipossa i Monismanien. Monismanien var en enpartistat som förekom i Kenne Fants film med samma namn. Astrids skatt hade höjts till 102 procent. Bara folk som köpte skuldtyngda hus kunde få låg skatt. Sagan lästes upp i Riksdagen och finansminister Sträng, som nyss köpt ett sådant hus, svarade att Astrid inte kunde ha kunskap om skattesystemet. Hon svarade att hon hade lärt sig det av Riksskatteverket och att Sträng var bättre än hon på sagor, så de borde byta yrke med varandra. Samma år föll den socialdemokratiska regeringen för första gången på 40 år.

Advokaten Fidel Castro gömde sig i bergen på Kuba med några kamrater och skapade drömmar hos den förtryckta befolkningen i hela Amerika. Myter skapades som gav hopp för flera. Che Guevara. Kolonialländerna rasade en efter en. En folkarmé hade fått fransmännen att fly från Vietnam. Snart blev det USA:s tur. Inom östblocket fick folkets längtan till slut murarna att rasa.

"Nuförtiden tycks folk inte begripa hur viktigt det är med sagor. Eller berättelser”, säger Augusta i Majgull Axelssons bok "Slumpvandring". ”Siffror säger ingenting om hur det ser ut i världen. Vi behöver historier! Den som kan berätta några riktigt bra historier kan förändra allt. Till och med i politiken. Den sida som har de bästa berättelserna vinner. Så enkelt är det. Vi hade Moa och Ivar Lo på vår sida och därför har vi vunnit. Utan dem hade det aldrig gått".

Vi behöver berättare som skriver om livet och ger oss erfarenheter. I det stora och i det lilla. Berättare som kan ge en vision om hur det kan vara. Sagor ger oss hopp. När Sunny Börjesson berättar om sitt liv blir det varmt också i hjärnor som tror att de själva är en produkt av det naturliga urvalet. När Janne Brunnegård skriver sina sanna skrönor fattar många pennan för kommentarer.

"Storytelling" börjar bli på modet. Det är inte bara små och stora barn som blir tysta och andäktiga när en saga berättas. Näringslivets direktörer eller deras idékläckare grubblar över hur de ska kunna förpacka sina produkter i en passande inramning.

Sagan om Ikea och dess grundare Ingvar Kamprad är kanske den mest oslagbara. En sexåring som importerar tändstickor och börjar sälja. En gårdfarihandlare som jobbar sig upp. Kör enligt sagan en femton år gammal Volvo och uppmanar sina medarbetare att skriva på båda sidorna av papperet. Verkligheten som talar om en uppväxt i en förmögen familj, en tillvaro som en av världens rikaste män, lyxegendomar och Porchar får aldrig riktigt fäste i folks medvetande. Sagorna är mera spännande.

Om ett år är det val. Kommer det att bli en sifferlek eller en tävling om den politiker eller det parti som kan leverera den bästa berättelsen?

Av Sten O. Andersson 16 jul 2009 16:30