Det som skrämmer

Det började med rädslan för att de inte skulle överleva prematurtiden. Sedan kom rädslan för sjukdomar under hela deras uppväxt. Rädslan för att fadern skulle krocka på sin väg till jobbet. Rädslan att göra fel, att vara för sträng, att inte bli älskad fanns alltid i bakhuvudet, trots att jag var övertygad om att jag gjorde rätt.

Mörkerrädslan och höjdrädslan som fanns sedan förut sattes i en undanskymd vrå dit den skuffades undan av modet man som moder måste ha. Om någon vågade göra illa barnen på fysisk eller psykiskt vis kom lejoninnan fram, som med ett avgrundsvrål försvarade sina små. Blygheten ersattes av en tuffhet som hämtades ur hjärtats innersta vrå.

Rädslan för världens oro förstärks varje dag genom media av alla de slag. Varje uppslag handlar om krig, våld och död. Till sist kommer rädslan för hur Sverige och världen kommer att se ut när barnen blir stora. Kommer de att kunna gå utan vapen på gatorna på natten? Fortsätter våldsbrotten att öka som nu? Blir våldtäkter vardagliga?

Däremot finns ingen rädsla att bli gammal. Ingen rädsla för det okända. Ingen rädsla för att inte räcka till.
Och min kärlek är oändlig till dessa små liv.

Av Anitha Östlund Meijer 30 jun 2009 09:55