Jag talar om klass

Femton kvinnor, med Susanna Alakoski, Elsie Johansson, Tina Rosenberg och Gudrun Schyman i spetsen, berättar om klass och klassresor i boken "Tala om klass" från 2007. Den ges ut av Piratförlaget och finns nu i pocket. Eftersom jag själv är en klassresenär vill jag gärna jämföra med mina egna erfarenheter och åsikter. Klass ger skillnader i makt, status, hälsa, boende, arbetsvillkor och arbetsmiljö. Trots detta förnekar vissa att klass finns.

Status kan innebära vilken behandling du får av en läkare eller annan myndighetsperson. Det var inte aktuellt med någon bypassoperation när min far fick några infarkter. När jag slet i restaurangköken runt om i landet blev skötseln av tänderna ett problem eftersom jag ständigt hade mat i munnen. Tandläkarebesök gjorde jag när jag fick ont. Lagning blev sällan aktuellt. "Lika bra att dra ut", tyckte tandläkarna. Senare, när jag hade bytt karriär och klass, fick jag ett helt annat bemötande och ett par guldbryggor fick ersätta glappen. När en av dem brast efter fyrtio år påmindes jag om min klassbakgrund. Många av kvinnorna som skriver i "Tala om klass" tackar välfärdsstaten, skattesystemet, studielånen, komvux och det avgiftsfria skolsystemet för sin utveckling. Att mycket var gratis var jag och mina arbetarkompisar helt ovetande om på 50-talet. Först efter nio års arbete efter folkskolan ansåg jag att jag kunde ha råd med en vinterkurs på en folkhögskola. En nyvunnen kamrat med ensamstående mor var öppet skräckslagen. Han väntade sig att bli deporterad så snart skolledningen upptäckt att han saknade ekonomiska medel. Vi var båda häpna när det visade sig att inte bara undervisningen var gratis utan också uppehället genom landstingsstipendier som alla sökande fick.

"En klassresenär spelar på bortaplan hela sitt liv. Pendlar mellan dåligt självförtroende och övermod, känner sig inte hemma vare sig i den nya eller den gamla klassen". Men har också dubbla kompetenser. Osäkerhet har följt mig under en stor del av yrkeslivet. Men förmågan att anpassa mig till olika miljöer har jag haft nytta av. Jag hade trots att jag förhandlade för akademiker, lätt för att komma överrens med LO-gruppernas företrädare och båda parter kunde dra nytta av det.

"Gemensamt är ett bokslukeri och ett tidigt ansvar". Själv läste jag från nio års ålder systematiskt igenom barnbibliotekets utbud och fortsatte sedan på vuxenbiblioteket via föräldrarnas kort. Jag köpte vid tolv års ålder ett dragspel för sjuhundra kronor på avbetalning och betalade av varandra öre själv. Det var ett villkor för att min far skulle godkänna köpet.

Självkritiken ligger alltid på lur för en klassresenär. Anneli Jordahls alter ego, Eva-Lena: "Jag kan vakna mitt i natten och det känns som jag svalt en stor sax. Dra mina svettblanka, skrynkliga lakan tillrätta och känna skammen över felaktiga sifferuppgifter i den förra kulturrapporten. Slarvfel av egen förskyllan kräver sin bestraffning. Min inre majorska låter piskan vina. Den kan till och med börja vina åratal efter ett begånget misstag. Det har hänt att jag vaknat med ett lakan virat runt halsen".

"När jag presenterar mig själv låter det futtigt. Fort går det. Puh. Nu är det gjort och jag flyttar blicken till nästa person som får ordet. Sedan hör jag inte ett dyft vad de andra heter eller vad de sysslar med. Min osäkra stämma, det korta jag fick fram upprepas som en pågående ljudslinga, ett hack i vinylskivan i mitt huvud. Jag vet att stackatopresentationen brukar pågå under ett dygn ungefär".

Det är som om Anneli beskrivit mig. Kanske också många andra?

Karin Nielsen: "Man försöker bli medelklass. Lik förbannat är man kvar i sin klass om man inte har jobb. Klass definieras utifrån arbete. Efter påsk har jag jobb igen, då är jag medelklass. Jag hoppar upp och ned mellan klasserna. Jo-jo-resenärerna. Varför har vi från fattiglappsklassen ett sånt fruktansvärt hävdelsebehov, trots att vi är skiträdda? Varför kastar vi oss ut fast vi varken har fallskärm eller livrem. Varför det här raseriet, som får oss att vilja skrika? Som får oss att säga förbjudna saker i fikarummet".

Jag har då och då under min karriär plötsligt kallats in till en hög chef eller fått ett överraskande telefonsamtal. Någon har erbjudit mig en befordran eller att bli chef. När jag från en dag till en annan erbjöds att bli personalchef och ökade min lön med fyrtio procent, hade jag inte en tanke på att säga nej fast jag var skräckslagen inför uppgiften. Jag jobbade kvar i fem år för att bevisa för mig själv och för andra att jag kunde. Jag valde sedan ett "lägre" jobb som ombudsman eftersom jag gillade friheten bättre, bara för att efter en tid åter erbjudas att bli chef. Och jag sade inte nej då heller. Jag är nu inne på mitt sjuttiofjärde år och jobbar fortfarande, deltid. Tycker att det ger mitt liv en ram och omväxling. Eller är det något annat?

Tina Rosenberg kommenterar Lena Anderssons roman "Är det bra så". "Arbetarklassens barn blir oftast arbetarklass. I ett samtal med skolans studievägledare får en av de unga kvinnorna höra att hon inte kan bli filmrecensent, underförstått att arbetarklassen saknar tillträde till den kulturella världen". Många av kvinnorna i boken vittnar om liknande erfarenheter av kontakter med syokonsulenter.
Min folkskollärare sade när jag besvarat frågan vad jag ville bli med "Journalist"; "Jag vill bara ditt bästa, men jag kan inte bli violinist och du kan inte bli journalist". Bostadsmiljön kan också spela roll. Som vuxna bodde i radhus i norra Botkyrka som annars tillhör de så kallade programområdena. När min son, som hade toppbetyg i skolan, sade att han ville välja natur i gymnasiet fick han rådet av syokonsulenten; "Natur är svårt. Verkstadsteknisk linje tar bara två år och sedan får du jobb direkt". Sonen är överläkare idag.

Ulla-Britt Wennerström: "Jag blev redan som liten flicka medveten om att vi bodde på fel sida gatan. Alla kände till vad som förenade det ena och det andra". Jag är bekant med de problem som de femton kvinnorna beskriver och har också skildrat dem i min självbiografiska roman "Den brinnande kocken". De är nog allmängiltiga för alla klassresenärer. Men de femton kvinnorna hävdar att kvinnokönet är en klass för sig. Att arbetarkvinnorna har det särskilt jävligt. Kanske beror det på det faktum att många av författarna har genusfrågor som arbete eller som forskningsinriktning?

Många har berömt boken men det finns också kritiska röster. Björn af Kleen, journalist i Sydsvenskan skrev:
"Lite typiskt samtida kulturjournalistik att man lyfter fram kvinnliga röster men att dessa ändå tillåts fastna i privat krönikör-verksamhet. Per Wirtén har nyligen avslutat en artikelserie i Expressen där han porträtterat det nya europeiska klassamhället, utifrån papperslösa kinesiska musselfiskare drunknade på den engelska västkusten. Andra manliga klassmedvetna skribenter har skildrat striden mellan islamism och liberalism som ett globalt klasskrig som håller på att trappas upp.
Men att inte ta chansen att höja blicken ovan sina egna pinsamma brödsmulor är att bekräfta en massmedial könsordning snarare än att spränga den".

Av Sten O. Andersson 21 jun 2009 23:29