Ledarskap, ideologi och anpassning

Kom att tänka på detta när jag hörde en intervju med Lars Ohly någon dag efter EU-valet. Han självspäkte sig rejält. Ohly framhöll att partiets EU-motstånd måste tas under omprövning, partiet hade av väljarna upplevts som gnälligt ,utan egna idéer, och själv ångrade han bittert att han vid tillträdet som partiledare sagt sig vara kommunist.

Eftertankens kranka blekhet har således drabbat Ohly som nu raskt verkar vara på väg att anpassa ideologin efter det dåliga valresultatet. Förvisso är nu inte V ensamma om att ha gjort lappkast i ideologiska hjärtefrågor. Den politiska historien visar på åtskilliga fall och det behöver inte nödvändigtvis vara klandervärt eller exempel på hur politikerna gör allt för att klamra sig kvar vid köttgrytorna. För visst måste partierna i förändras i takt med att allt annat förändras.

Sossarna har under åren kanske gjort de största ideologiska lappkasten. Och det skall vi nog alla vara glada för. Oavsett vad vi röstar på. Marginalskatter på upp till 80 procent ansåg partiet i decennier vara själva grundbulten för en rättvis skattepolitik tills finansminister Feldt plötsligt en dag 1988 förkunnade för förbluffade partivänner och övriga medborgare att skattesystemet, som S själva var arkitekten till, var "perverst och ruttet" och i grunden måste omarbetas och marginalskatterna sänkas.

Ett annat exempel är S beslut om att söka medlemskap i EG. Den 26 oktober 1990 gjorde statsminister Carlsson en helomvändning i frågan. Detta efter att sossarna i åratal ha förklarat att EG som det då hette stod i strid med Sveriges neutralitet och alliansfrihet och att ett medlemskap var ett hot mot löntagarnas välfärd. Intressant är att bara någon månad innan beslutet togs hade partiet haft kongress där tankegångarna inte med ett ord berördes. Carlsson var naturligtvis väl medveten om att hade frågan tagits upp på kongressen hade en majoritet röstat nej och att regeringen därmed bakbundits.

Båda händelserna är exempel på politiskt mod, även om nu omständigheterna som utlöste besluten, var gynnsamma för det visade modet och ledarskapet. Kriser tvingar ofta politiker till radikala omprövningar och då utan sidoblickar på kortsiktig röstoptimering.

Sedan har vi också kontroversiella och mycket ideologiskt färgade frågor som "dör" efter att beslut fattats. ATP-frågan var död i mer trettio år efter beslutet ända tills man gjorde upp om det nuvarande pensionssystemet. Förvisso skulle M knappast heller aktualisera det gamla högerpartiets krav på svenska atombomber lika lite som sossarna skulle gå till val på kioskvältaren löntagarfonder.

Men visst ser man ofta fall där partierna av rädsla att stöta sig med presumtiva väljare försöker blåsa upp utslätade budskap som kan sväljas av så många som möjligt, och om det inte går hem, raskt se sig om efter nya. Dagsaktuella händelser får inte sällan ligga till grund för ogenomtänkta krav på lagstiftning i populistisk anda. Livslängden i många politiska budskap tenderar också vara kort två minuter i Aktuellt och sedan är allt glömt allt medan kärnväljarnas osäkerhet och förvirring ökar.

Det här fenomenet är särskilt påtagligt hos partier som saknar ett tydligt politiskt ledarskap och står på en skakig ideologisk grund. Jag vill påstå att både S och V för närvarande är inne i en sådan period.

Centern övergivet kärnkraftsmotståndet, folkpartiet positiv till NATO och euro och miljöpartiet släppt kravet på EU-utträde och blivit en framträdande röst inom vänsterblocket har dock samtliga tagit politiska risker de senaste åren som givit både profil och utdelning. Omprövningarna har växt fram successivt och inte sällan under internt motstånd och det vore orättvist att påstå att besluten i första hand baserats på en opportunistisk tanke om röstmaximering.

M och KD är däremot på god väg att närma sig det trauma som håller S och V i ett järngrepp. Hela tiden ängsligt undrande vad som går hem i stugorna. Allt till priset av förlorad identitet och urvattnad ideologi. Moderaternas röstfiske, som tidvis driver sossarna till vansinne, då budskapet är förvillande likt deras eget, har pågått sedan Reinfeldt tog över. Synar man mer noga den högstämda retoriken och rensar bland dimridåerna, begränsas skillnaderna mellan M och S - med enbart en lätt överdrift - till en träta om ersättningsnivåer vid sjukdom och arbetslöshet.

Ser man till KD så tog partiets ideologiska förfall rejäl fart i och med alliansregeringens bildande. I stället för vara Sveriges enda mer utpräglade värdekonservativa parti har man förvirrat, hukande och räddhågset omvandlats till alliansens minsta gemensamma nämnare utan tillstymmelse till egen profil. Typiskt nog var tvungen att damma av Alf Svensson för att få ett mandat i EU-valet. Det har gjort att värdekonservatismen i svensk politik numera, paradoxalt nog, sköts av ett tidigare notoriskt velande flumliberalt parti samt ett före detta hållningslöst landsbygdsparti med en stark vänsterflygel.

Bland de nuvarande riksdagspartierna är det enligt min åsikt bara FP och MP som lever upp till de minimikrav man kan ställa på ett parti avseende ledarskap och urskiljbar ideologi. C är på väg åt det hållet medan övriga partier, i varierande grad, framstår som mer eller mindre ängsliga vindflöjlar där en anpassning till plötsliga opinionsyttringar och massmediala påtryckningar utgör den huvudsakliga ideologiska plattformen.

Den här hållningslösheten kommer att gynna enfråge- samt höger- och vänsterextrema partier. Det ser vi redan tecken på.

Av Lars Nilsson 13 jun 2009 12:22