Fantasi blir till verklighet

Det var inte så många veckor sedan vi hade en diskussion här hemma om våld bland ungdomar. Sonen kom hem från en fest där han hade kommit i en argsint dialog med en annan kille. Med lite alkohol innanför västen och starka känslor fick sonen ett slag med full kraft över bröstkorgen med en bandyklubba som gjorde att han segnade ihop och fick tas om hand av sina vänner.
När jag träffade honom morgonen därpå kunde han inte andas normalt, hade ett stort rött streck över revbenen och fick hålla andan när han skulle prata.

Som den sjuksköterska jag är såg jag en punkterad lunga framför min inre syn på grund av en eventuell revbensraktur. Under inga omständigheter ville sonen åka till akuten. Med den oturen han haft har vi besökt ortopedens akut några gånger, och senast var för två månader sedan då han bröt tummen på två ställen. Han tyckte det var pinsamt med andra ord. Dessutom ville han inte anmäla det vilket kanske hade blivit en tvungen realitet om vi åkt till sjukhuset.

Självklart blev jag rädd å sonens vägnar rent fysiskt men jag blev också rädd för framtiden. Jag försökte förklara för honom vikten av att polisanmäla detta så att killen i fråga skulle förstå att det inte var ok att utföra en sådan handling. När det sedan visade sig att killen dagen efter inte hade förstått att han skadat sonen blev jag än mer upprörd, men han propsade på att inte anmäla det då vi gjort det vid ett annat tillfälle och det enda som kom fram utav det var att sonen fick bank av några killar.

Jag sa att nästa gång kanske någon har en kniv med sig och då går det än värre, då kan det bli en handling som blir oåterkallig och ett framtida kaos för någon.
Jag tror det är just det som hänt när det gälle mordet på den sextonåriga flickan. Barn som inte förstår den handling de utsätter någon annan för, och vilka konsekvenser det kan få. En ungdomlig fantasi som blir till en tanke som genereras till en handling de inte i sina vildaste drömmar hade kunnat förstå vikten av.

Men hur kan det vara att det kan få gå så långt?
Jag som var ung på stenåldern när det enda hemska vi såg var "Psycho" på tv kan inte låta bli att undra över om detta kommer från data- och tvspel där man kan köpa sin egen odödlighet och ständigt reser sig varje gång man blir skjuten. Har det att göra med alla realityshows där syftet är att få säga och uttrycka det man vill, oftast på någon annans bekostnad?

Ungdomar lever mycket via sms och msn och i dessa forum är det lätt att kommunicera på ett sätt som inte alltid är verklighetsförankrat. Man säger saker som man inte hade sagt om man hade haft personen framför sig, och med tonåringens dramatiska illusion om livet blir lätt en fantasi till något verkligt.

När sonen började prata med sina kompisar via msn sa jag till honom att tänka efter vad han skrev och att alltid vara sann mot sig själv. Om man inte har ett ansikte på den man pratar med behöver man heller inte ta ansvar för sina ord, verkar det som.

Visst hade dessa två förövarna ett ansikte, men jag tror det spårade ur och det var först i uppvaknandet som verkligheten hann i kapp dem. Tre liv som är förstörda och så många runt omkring som blir påverkade. Vilket slöseri!

Hur ska vi värja våra unga från sådana handlingar och samtidigt hänga med i den utveckling som eskalerar i snabb takt? För att bli hörda som en auktoritet måste vi kunna hitta dem på deras nivå och därifrån försöka förklara vikten av etiskt förhållningssätt men också människokroppens sårbarhet. Innan detta händer igen.

Av Birgitta Stiefler 13 jun 2009 13:19